Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Det är lätt att ta Bamse för given. Men med över femtio år på nacken känns han precis lika vital som förut och än syns inga gråa strån i pälsen på tecknaren Rune Andréassons skapelse.
”Bamse och havets hemlighet” är den sjätte filmen i ordningen sedan den snälla seriefigurens återkomst till vita duken 2014. Den här gången ger sig han och vännerna ut på havet för att undersöka vad det är för en skrämmande varelse som lurar där nere i djupet.
På detta sätt fortsätter alltså Bamse-filmerna, med mycket liten variation, enligt samma beprövade formel: ett lagom spännande äventyr av hög kvalitet för de allra yngsta biobesökarna. Hade min recension av ”Bamse och tjuvstaden” från 2014 återpublicerats i dag hade skillnaden knappt varit märkbar. Vid det här laget är nämligen Bamse-äventyren, på gott och ont, så pass solida konstruktioner att de helt och hållet lyckats stå emot tidens huffar och puffar från olika håll (för att parafrasera en helt annan saga). Här ägnar sig bovarna fortfarande åt sjöröveri i stället för skalbolag och nere på baren i hamnen serveras bara stark saft.
Den här gången är det dock tydligt att animatörerna tagit intryck av de senaste årens japanska filmer i genren.
Den här gången är det dock tydligt att animatörerna tagit intryck av de senaste årens japanska filmer i genren. Estetiskt påminner flera av miljöerna – stormiga hav och vindpinade fält – om animatören Hayao Miyazakis bildvärld. Men även vissa av rollfigurernas dubbelnaturer känns igen från japansk anime.
I ”Bamse och havets hemlighet” handlar det om den energiske Mini-Hopp som möts av hånskratt på förskolan för sitt fiolspelande och därför söker sig till havet. Där dyker det bespottade ”odjuret” upp ur vågorna – den ende som verkligen uppskattar hans musik. Temat påminner onekligen om Miyazakis ”Ponyo på klippan vid havet” (2008), även om odjuret är besläktat med Tove Janssons Mårran och Vargen i Bamse-historierna. De är lika skrämmande som de är ensamma.
Naturligtvis var det ett genidrag att låta Rolf Lassgård låna sin honungslena röst till Bamse (vilket han gjort sedan ”Bamse och vulkanön”, 2021) liksom det var att ge Skalman Johan Ulvesons underbart oförutsägbara stämma. Även Johan Rabaeus gör en rolig insats som piraternas fåfänge kapten. Reality-sensationen Håkan Juholt (tillika socialdemokraternas före detta partiledare) gör ett litet inhopp som Småköpings borgmästare.
”Den som är stark måste också vara snäll” är lika självklart som ett taoistiskt ordspråk. I fiktionens värld är allt möjligt men i takt med att var och varannan Disney-figur, till och med de pacifistiska valarna i ”Avatar. Fire and ash”, tar till våld har Bamses vänlighet och tro på det goda börjat kännas smått utopisk. Kanske har det blivit dags att fridlysa Bamse så att han inte går samma öde till mötes?
Se mer. Tre andra barnfilmer på bio just nu: ”Zootropolis 2”, ”Om ingen går i fällan”. ”Jul med Paw Patrol”.
Läs fler film- och tv-recensioner
