Vad är eller var västvärlden?
När Washingtons nya säkerhetspolitiska strategi offentliggjordes nyligen blev det tydligt att Europa inte längre har en meningsfull ideologisk allians med USA. Vad återstår då av begreppet västvärlden?
Den grekiske statsvetaren Georgios Varouxakis bok ”The West” försöker reda ut just det. Det är en viktig påminnelse om den långa och vinglande historiska resa som begreppet har gjort de senaste århundradena. I stället för att klamra sig fast vid en reduktiv definition av ”väst” låter han elegant den ackumulerade mängden av olika definitioner och tolkningar bilda en bred palett som ökar vår förståelse av den plats vi lever på, och de ideologiska och politiska gemenskaper som de europeiska länderna ofrånkomligen ingår i.
Varouxakis är historiker vid Queen Mary College i London, men kommer från Kreta, en av många platser i den geografiska periferin av det som historiskt har definierats som ”väst”. Ofta är det just tänkare som själva står i gränslandet mellan olika identiteter som bäst artikulerar förståelsen av tillhörighet. Är Grekland en del av väst? I dag svarar de flesta ett rungande ja, men historiskt sett har svaret inte bara berott på vem du frågar, utan även när du ställt frågan.
Varouxakis tar isär idén att väst skulle ha en kronisk och orubblig identitet som sträcker sig över flera tusen år, ”från Platon till Nato”, som det gärna heter. Den föreställningen bibehålls i dag främst av nationalister som ser historien som ett enda långt slag mellan det kristna Europa och barbarerna bortom bergen. ”Det stora folkutbytet” är bara den eufemism de råkar använda just nu. I deras värld är hotet mot väst inte den kärnvapendiktatur i öst som faktiskt invaderat Europa, utan snarare små båtar med flyktingar, eller inhemska klimataktivister, som utmålas som existentiella hot.
Därför är det värdefullt att Varouxakis visar att begreppet ”väst” i modern tid inte växte ur koloniala eller imperialistiska föreställningar, utan precis tvärtom: det var franska tänkare som Auguste Comte som i början och mitten av 1800-talet ville göra en distinktion mellan Europa och ett allt mer despotiskt Ryssland. Senare på 1800-talet anammades begreppet ”väst” som ett ideologiskt vapen av brutala kolonialvälden, men det var inte så termen populariserades. Det är inte bara intressant som historisk kuriosa utan som en potentiell kompass för en framtida förståelse för begreppet.
Varouxakis djupdykning i den skiftande förståelsen av västvärlden bör läsas tillsammans med en annan av årets bästa historieböcker: Oxfordprofessorn Josephine Quinns ”Västvärldens födelse”. Hon påminner också om att Europa och idén om ”väst” ständigt formats och förnyats av idéer och intryck från andra världsdelar (Quinns engelska originaltitel fångar det bättre: ”How the world made the west”).
Många av de uppfinningar, både tekniskt och ideologiskt, som vi nu betraktar som oskiljaktiga från väst – matematik, Delft-porslin, svenska köttbullar – plundrades eller inspirerades av andra delar av världen. ”Det är kontakter och förbindelser, snarare än ensamma civilisationer, som driver historisk förändring”, skriver Quinn.
Den röda tråden i Varouxakis bok är inte heller att västvärlden måste klamra sig fast vid en statisk identitet, inmurad kring en etnisk eller religiös gemenskap, utan tvärtom bara förblir dynamisk genom att förändras och justeras med tiden, genom ständigt ifrågasättande av den egna politiken, den egna kulturen och den egna offentligheten.
Varouxakis återkommer till den franska liberalen Raymond Arons osentimentala idéer om västs ”kapacitet för självkritik och självkorrigering”, som landar i visionen om ett slags antidoktrinär doktrin, ”som inte accepterar något i vår civilisation utan förbehåll, utom friheten att kritisera den och möjligheten att förbättra den”.
Det kan förstås bli självgott att insistera på att väst minsann löst sina egna problem. Tyvärr uppfann vi den transatlantiska slavhandeln, men ska vi inte klappa oss på axeln för att britterna avskaffade slaveriet? Det är lite som att ge ett barn beröm för att de kastar ett glas äppeljuice i väggen men sen torkar upp pölen – eller för att ta ett närmare exempel, en justitieminister som lovar att de nybyggda barnfängelserna ska ha Playstation.
Det är förmodligen en myt att Mahatma Gandhi, på frågan om vad han anser om västerländsk civilisation, skulle ha svarat ”det vore en bra idé”. Men denna vandringssägen belyser paradoxen i att begreppet ”västerländsk civilisation”
Men Varouxakis nyanserar begreppet genom att skickligt blanda intryck och idéer om väst från icke-västerländska tänkare. Det är förmodligen en myt att Mahatma Gandhi, på frågan om vad han anser om västerländsk civilisation, skulle ha svarat ”det vore en bra idé”. Men denna vandringssägen belyser paradoxen i att begreppet ”västerländsk civilisation” populariserades samtidigt som västerländska imperier var som minst civiliserade – just under den del av 1900-talet då de slaktade koloniernas befolkningar och massmördade varandra med industriell effektivitet i två världskrig.
Historien har inte varit barmhärtig mot tänkare som klamrade sig fast vid tanken att det enbart var i västerländska demokratier som man utvecklade humanitära och demokratiska idéer.
Varouxakis hittar en mer användbar självkritik hos de afroamerikanska vänsterintellektuella som omfamnade ”väst” som begrepp under mitten av 1900-talet, som Alain Locke, James Baldwin och Richard Wright. De avfärdade inte de västerländska ideologernas högtravande humanitära löften som meningslösa myter utan såg dem som viktiga men ouppfyllda mål att sträva efter.
”Let America be America again”, skrev poeten Langston Hughes, vilket kan låta som en trumpism, men det var motsatsen: USA och ”väst” hade faktiskt aldrig varit storslaget och rättvist, men de hade ändå artikulerat dessa demokratiska ideal som inspirerat genuint emancipatoriska rörelser över hela världen. Så låt väst bli det väst kunde bli, menade de afroamerikanska författarna, som ett radikalt löfte och just inte som en nostalgisk vision.
Även Barack Obama flörtade med denna retoriska tradition när han under sina valkampanjer insisterade på att berättelserna om medborgarrättsrörelsen ”inte var afroamerikansk historia utan amerikansk historia.” Väst utgörs av alla som kommit hit.
Varouxakis gör en tålmodig närläsning av Huntington, som är intressant för att han tidigt förstod hur viktigt kulturkriget skulle bli för 2000-talets politik
Denna dynamiska definition står i bjärt kontrast till den snävare syn på väst som ryms i Samuel Huntingtons tongivande litteratur från 1990-talet. Varouxakis gör en tålmodig närläsning av Huntington, som är intressant för att han tidigt förstod hur viktigt kulturkriget skulle bli för 2000-talets politik. Hans idéer om civilisationernas kamp fick genomslag efter Al Qaidas terrorattacker mot USA 2001, men hans bredare tes om väst har inte åldrats särskilt väl: Huntington tyckte inte att Ukraina kunde bli en del av väst, för att de var ortodoxa, och såg inte heller islam, i någon form, som kompatibelt med västlig demokrati.
Men nu pågår inget ”civilisationskrig” mellan islam och kristendom, utan snarare mellan ultrakonservativa fundamentalister och extremister från båda dessa religioner. På andra sidan står de som förespråkar öppenhet, tolerans och demokratiska kärnvärden – oavsett religiös, etnisk eller kulturell bakgrund.
I dag styrs västvärldens två ekonomiskt och kulturellt viktigaste metropoler, London och New York, båda av muslimer: Sadiq Khan och Zohran Mamdani. De är avsevärt mer hängivna den liberala demokratins hörnpelare, rättsstaten, människovärdet och det öppna samhällets principer, än den fanatiska opposition som utmålar dem som existentiella hot mot ”väst”.
USA och alltfler europeiska länder styrs av nationalister som är så livrädda för muslimer att de hellre lierar sig med Putin
Den stora och blodiga ironin i vår tid är just att de nationalister som i flera decennier varnat för den västerländska civilisationens ”självmord” nu själva öppnar dörren för allianser med diktaturer som helt öppet talar om att krossa väst. USA och alltfler europeiska länder styrs av nationalister som är så livrädda för muslimer att de hellre lierar sig med Putin.
Frågan som hänger kvar när jag läst ut Varouxakis bok är vad som återstår av den västliga förmågan till självkritik i en tid då vår offentlighet är så trasig. De västerländska medborgarnas världsbild formas nu av cyniska oligarker som sprider antidemokratisk propaganda på plattformar de själva äger. Samtidigt gör nationalistiska regeringar alltmer frenetiska försöka att putsa bort varje skavank och obekväm sanning från historiehistorieundervisning och museer.
Nationalisterna är på väg att förstöra det som är den faktiska västerländska superkraften: förmågan att korrigera kursen.
Läs fler texter av Martin Gelin och andra av DN:s bokrecensioner
