Dennis Lyxzén har rullat ut en blå yogamatta på golvet i Refuseds loge. Han sjunker ned på knä, välter överkroppen ut längs med golvet i en ställning som tydligen kallas barnets position och ska vara bra för ländryggen. Han förbereder sig inför spelningen, den här kvällen i Norrköping.
– Man måste ju värma upp nu för tiden. Det går inte att köra på ren råstyrka längre.
När konserten drar i gång syns inte en stel sena i hans kropp. Han omväxlande dansar, hoppar, faller, juckar fram låtar och uppviglar till klasskrig. Genom den röda kråsskjortan skymtar man en anarkosyndikalistiskt rödsvart stjärna som han har tatuerad på bröstet.
– Om ni har gått på att transpersoner är problemet, att invandrare är problemet, eller att hbtq-människor är problemet. Då kanske ni är problemet.
Antalet spelningar som återstår tickar nedåt. Efter kvällen i Norrköping är de fem, med avslutning hemma i Umeå.
Sedan begravs Refused för alltid. Efter 34 år, fem album, en hjärtinfarkt och runt 850 konserter. På svenska ungdomsgårdar, italienska anarkistkollektiv i ockuperade hus, på punkklubbar i USA, men senare även jättefestivaler över hela världen.
Inget svenskt band symboliserar 1990-talets hardcorevåg mer än Refused. Blixtsnabb, dånande musik. Veganism och drogfrihet. Revolutionära vänsteridéer. Ett par uppeldade Scan-bilar. Och en musikrörelse som föddes ur ren uttråkning och punkens grundtanke – allt är skit. Men då drar man ihop en spelning i en möglig källare och mördar sina gitarrer tills man har skapat någonting som är bättre än ingenting.
Visserligen har Refused lagt ner en gång tidigare. Men då stormade amerikansk polis konsertlokalen innan Dennis Lyxzén hann säga sina sista ord. Vi återkommer till det, som man brukar säga.
En vecka tidigare: Dennis Lyxzén sitter uppkrupen i en hörnsoffa. Bredvid halvligger Refuseds trummis David Sandström. Vi är hemma hos Davids föräldrar, i ett lägenhetsområde i Umeå. Om några dagar åker de till Australien på turné. Som vanligt är det Dennis initiativ. Som vanligt är han taggad på maximalt antal livespelningar. Som vanligt är David betydligt mindre taggad på att åka till andra sidan jorden för fyra konserter. De är båda fanatiker, men på olika sätt: Dennis för att spela live. David för att utforska och skriva ny musik.
Föräldralägenheten, ja. ”Det var där allt startade”, mejlade Dennis Lyxzén mig inför intervjun, när jag frågade om en plats som hade varit viktig för bandets tidiga år. 1991 flyttade Dennis in i en etta på samma gata, började hänga hos David och äta hans föräldrars plötsligt vegetariska middagar. Samma år bildade de Refused.
Förebilderna var genrens tidiga band som Gorilla Biscuits och Minor Threat, vars låt ”Straight edge” gav namnet till subkulturen. Straight edge. Det skulle förbluffa många, inte minst inom media, att ungdomar frivilligt valde bort burgare och bärs, blev veganer och drogfria.
David Sandström minns punken som föregick det.
– Det var det här mer nihilistiska, att punk handlar om att slå sönder och spränga, försöka sno en bandvagn och köra in i nya polishuset. Det var hardcorescenen före vår. Stämningen på spelningarna var läskig. Många kom från brustna hem.
Fram till 1998 gjorde Refused närmare 600 livespelningar. Jag, som såg dem första gången 1994, är inte det minsta förvånad över den siffran. Refused var Sveriges största band i sin genre, men man kunde se dem spela hela tiden – på hur små scener som helst, även om man bodde i en avlägsen håla.
Konserterna var enorma energiurladdningar. Trots (eller kanske på grund av) en slående nykter publik var de vildare än de flesta fylleslag. Publikhavet närmast scenen skulle obligatoriskt explodera i den hybrid mellan våld och dans som brukar kallas moshpit. Att ta sig upp på scenen för att dyka handlöst ut i publikhavet (och hoppas på att bli fångad) var en kulturgärning. Inte närmast kriminellt som på de flesta av dagens konserter med väktare vid scenkanten. Själv har jag fortfarande ett krokigt nyckelben efter en halvlyckad stagedive på en Refusedkonsert.
Dennis Lyxzén var den som drev på att spelningarna skulle bli av, oavsett gage och oavsett vem som behövde offras.
– Vi fick en spelning i Lycksele. Det är klart vi spelar i Lycksele. Alla vill spela i Lycksele. Så vi drog till Lycksele. Vår gitarrist sa: Vi kan inte hålla på att ta spelningar utan att få betalt. Då sparkade vi bara honom, säger Dennis Lyxzén.
Vad är det med att spela live som är så beroendeframkallande?
– Jag tycker inte att det är det, säger David Sandström snabbt.
Dennis Lyxzén däremot:
– För mig har det varit mycket det här att växa upp i Vännäs.
Vännäs är en liten ort utanför Umeå. Politiskt röd, själsligt konservativ. Han hade kommit till skolan i tuppkam, åkt på stryk, men hittat några att starta punkband med. En replokal i Vännäs fick bandpolare att åka från Umeå. När den försvann så fanns ingen anledning att bo kvar.
– Jag var en enstöring, rätt obekväm i den jag var. Att upptäcka musik var en sådan befrielse, det blev nästan som ett safe space för mig. I musiken är jag den bästa versionen av mig själv. Jag har aldrig varit brydd om att det är folk på spelningarna. Fem pers, eller 5 000. Jag vill bara vara i musiken, säger Dennis Lyxzén.
Några år efter att Refused bildades växte mytologin kring Umeå som hardcorevärldens nya centrum fram. Musiken var det viktiga, men militanta veganaktioner bidrog.
Vid tvåtiden på natten, den 24 september 1994, slog lågor upp från tre lastbilar vid slakteriet i Umeå. De utbrända bilarna omgivna av slagord som meat is murder blev attentatet som gjorde militanta veganer till ett begrepp. ”De är terrorister”, sa Alf Emanuelsson från Umeåpolisen. De kommande tre åren skulle han räkna till 114 olösta djurrättsbrott och skadegörelse för över 30 miljoner kronor.
Refused blev, utan att ha bett om det, något slags informella representanter för veganrörelsen. Dennis Lyxzén satt i tv och tog – något halvhjärtat – avstånd från brandbomberna. Egentligen ville han hellre prata om vänsterpolitik, men vegangrejen tog allt syre i rummet. Kanske för att den var ny. Socialister från Umeå hade alla hört om förr, men sojamjölksdrickande rebeller var oemotståndligt för media.
Hela Refused hade varit på Europaturné när bilarna brann, men det hindrade inte Umeåpolisen från att ta in dem på förhör. Scans gamla slakteri låg bara ett stenkast från Davids föräldrahem. På samma gata, faktiskt.
Här i soffan 30 år senare kan de medge: Klart de visste vilka som tände på. Ungdomarna satt i Dennis lägenhet innan de gick mot Scan, berättar David. Men – ”vi ska inte säga exakt vilka de var”.
Hardcore är ursprungligen rak musik. Rå. Enkel, på sätt och vis. Men på Refuseds tredje album tog något annat form. De lånade från jazz, använde samplingar och elektroniska inslag. Extremt radikalt i den talibanmässigt snäva hardcorevärlden. David Sandström och gitarristen Kristofer Steen var de som låste in sig och skrev det nya. Dennis Lyxzén hörde utkasten med stigande förvåning.
– Hardcorevärlden stod bara och gapade. ”Vad är det här för pretentiösa idioter?” säger Dennis Lyxzén.
Kristofer hade utvecklat en särskild metod för att få Dennis med på de experimentella utflykterna. Han ljög helt enkelt om att inspirationen kom från klassiska punk- eller hardcoreband som Fugazi, när den verkliga förebilden kunde vara bortglömd progressiv 70-talsrock.
Men skivan blev klar. Den liknade ingenting som Umeås hardcorescen hade sett. ”The shape of punk to come” är ett myller av referenser, från en dikt av Allen Ginsberg, samplingar av jazzinspelningar, en italiensk 1800-talsanarkist, filmen ”Apocalypse now” och spåret ”Tannhäuser / Derivè” som är till stora delar stråkbaserad. Skivan var deras i särklass mest ambitiösa verk. Albumet fick faktiskt en del fina recensioner, åtminstone i Sverige.
Men bandets minnesbild är en annan: den togs emot som skit.
Men med hans mani för att spela live fanns inget alternativ till att turnera. På hösten 1998 åkte de till USA och mot, skulle det visa sig, sin första undergång som band.
När de ser tillbaka på de tidiga turnéerna minns de hur de övernattade i bilar eller på Hare krishna-center (det finns en märklig koppling mellan Hare krishna och hardcorevärlden).
– Vi kom aldrig hem från en Europaturné med pengar. Otänkbart. Det blev som en västerbottnisk grej: det här är vad vi förtjänar. Man sover på scenen. Man äter vitt bröd i en månad för vi är veganer, säger Dennis Lyxzén.
– Man blandade ihop att det var slitigt med något slags autenticitet, säger David Sandström.
– Det är en maskulinitetsproblematik. En cocktail av olika toxiska maskuliniteter från trasiga maskulina tankebanor, säger David Sandström.
– Man lider. Hela tiden, säger Dennis Lyxzén.
Man skulle kunna tro att turnéerna undvek rockklichéerna eftersom Refused var straight edge och inte söp. Verkligheten tycks ha varit snarast tvärtom.
– Vi lyckades ta knäcken på oss själva utan droger, säger Dennis Lyxzén.
– Egentligen är det helt logiskt, säger David Sandström. När man blir lite full kan man snacka ut, säga som det är. Alkohol kan vara jättebra på det sättet. Som västerbottniska eller norrländska män är det då man säger vad man tänker.
Tre spelningar in på USA-turnén exploderade allt. David Sandström hade fått en panikångestattack under en spelning tidigare samma år. Gitarristen Jon Brännström ville hem. Alla ville avbryta, utom Dennis Lyxzén.
– Du grät, säger Dennis Lyxzén till David. Jon grät.
Ett kort bandmöte, sedan hade Refused splittrats.
Under det som skulle bli deras allra sista spelning, i en källare i Virginia, körde de ”Rather be dead”, en låt om att aldrig vika ner sig. ”Rather be dead, than alive by your oppression”, vrålade Dennis Lyxzén i mikrofonen när amerikansk polis plötsligt stormade lokalen. Två konstaplar tog sig upp på scenen och avbröt mitt i låten.
Dennis minns att han mest kände lättnad när polisen kom. Nu slapp han säga några sista, pressade ord.
Att Refuseds sista spelning stoppades av polis har skrivits in i bandets mytologi. Underförstått: Deras revolutionära glöd var för farlig för makten och behövde krossas. I själva verket handlade det om att folk hade parkerat sina bilar helt galet utanför lokalen. Men en bra story är en bra story.
Refused var nedlagt och bandmedlemmarna gick olika vägar. Dennis åkte hem till Umeå. Efter några deppiga veckor började han skriva:
”Refused Are Fucking Dead” (The last official pressrelease)
Det blev ett manifest som förklarade att Refused hade lagt ner för att upplösas i individuella enheter i syfte att mer effektivt främja revolutionen. Att polisen hade stormat den sista spelningen för att skydda den privata egendomens hegemoni, och det var förbluffande att de inte hade kommit åt dem tidigare. Manifestet är strösslat med tänkare som Foucault och Derrida och mot slutet krävde bandet (egentligen bara en bitter Dennis) att tidningarna skulle bränna alla foton av Refused.
Allt var skrivet med glimten i ögat, mycket var rent påhitt. ”Vi kommer fortsätta att kullkasta klassamhället, bränna museer och strypa den stora lögn vi kallar kultur.”
De lovade att aldrig spela ihop igen.
Dennis fortsatte med nya band, David låste in sig i en studio och gjorde ett temaalbum om sin morfar.
Det blev tyst runt Refused.
Tills det inte var tyst längre. David bodde i ett kollektiv i Sundbyberg när han började få samtal från gitarristen Kristofer i USA: ”De spelar ‘New noise’ på MTV2 flera gånger om dagen.”
Sakta började fler hitta till ”The shape of punk to come”. Under de kommande åren gick den från att ha varit en närmast bortglömd skiva från ett havererat Umeåband, till en modern klassiker.
Den har varit på listor över de mest inflytelserika albumen. Allt från punkband till Guns N’Roses har lyft fram den som inspiration. Låten ”New noise” från ”The shape of punk to come” har använts i filmer, tv-serier som ”The Bear” och datorspel som ”Tony Hawk”. Låten har blivit en otippad, antikapitalistisk men högst kommersiellt framgångsrik hit.
I flera år spekulerades det om Refused skulle bryta manifestets löfte och återförenas. Allt fetare bud strömmade in.
År 2012 accepterade de till slut. Då med två konserter på jättefestivalen Coachella i Kalifornien, med en kvarts miljon besökare, som första anhalt.
Kontrasten mot de gamla källarspelningarna kunde knappast vara större: Publiken var enorm, scenen var jättelik. Bakom bandet syntes palmer, som för att verkligen gnugga in hur långt från Västerbotten de hade kommit.
Sedan dess har Refused varit ett band på en helt annan nivå än arga Umeåveganer på 1990-talet. De har turnerat världen över, gett ut två nya skivor. I fjol valdes Refused in i Swedish music hall of fame. Kanske inte så punk, men ändå.
En perfekt återförening? Absolut inte, säger de i dag. Skivorna de har gjort sedan 2012 är tre av fem-album. De slåss fortfarande om vad som är ett rimligt turnétempo. Så de lägger ner. Igen. Publiken suktar ändå efter något annat än vad bandet ger dem. Ofta musiken från 1990-talet.
Ett annat band hade fortsatt spela gamla låtar till ni blir 80, för en grånande publik som skulle bestå av typ mig?
– Ingen av oss är intresserad av nostalgi. Att stå på scenen är heligt för mig. Jag vill inte göra något halvhjärtat. Jag vill förtjäna den platsen, och det gör jag inte genom att bli en nostalgiakt, säger Dennis Lyxzén.
Och så handlar det om hur de nu runt femtioåriga männen ska komma överens.
– Refused är dåligt för relationen mellan oss. Men inte musiken. Inte att vi spelar musik ihop. Det har hela tiden varit så här: David vill ut och spela tio spelningar, sedan är han klar. Jag vill göra hundra spelningar, säger Dennis Lyxzén.
David nickar.
– Du upplever att jag bestämmer och vinner hela tiden. Jag upplever att du bestämmer hela tiden, säger han.
– Ingen vinner, alla är förlorare, säger Dennis.
Drygt två timmar in i intervjun vänder sig David Sandström mot mig.
– Vad ska det här vara för artikel?
Jag berättar om Lördagsmagasinet, längre texter och många fina bilder.
– Jag har inte läst DN på 16 år. Jag hatar den där jävla tidningen.
När Dennis Lyxzén vaknade i Uppsala med smärtor i bröstet var det redan beslutat att Refused skulle upphöra som band.
Det var i juni 2024. Ett pressmeddelande låg färdigskrivet: ”Refused are fucking dead.” Samma formulering som på manifestet från 1998. De skulle bara köra ett sista år.
– Jag hade så fruktansvärt ont i bröstet. Det kändes som att jag brann, säger Dennis Lyxzén.
Taxi till närakuten. EKG. Ambulans till Akademiska sjukhuset. Där berättade de: Du har en massiv hjärtinfarkt. Inlagd. Uppsprängda artärer.
– Sedan vaknade jag och de sa att de skulle hålla kvar mig i fyra dagar. Jag bara skrek: Men jag har gig i morgon!
Så nej, Dennis Lyxzéns hjärtinfarkt var inte orsaken till att Refused lägger ned. Men den gjorde nedläggningen mer nödvändig.
– Jag vill hitta ett scenspråk där jag inte behöver ta knäcken på mig själv varje kväll.
Vi reser oss ur soffan. Bandmedlemmarna har lovat oss att vi ska få se den legendariska replokalen som ligger precis bakom huset. Det var Davids mamma som fixade kontraktet på 1990-talet och har rattat den sedan dess. Inte bara Refused, utan flera av Umeås viktigaste band har huserat här. Deportees och Cult of Luna, bland andra.
De går halvtrappan ner och låser upp dörrarna. En nersprejad lokal möter oss, bandnamn och slagord står klottrade på väggarna. Längre bort i lokalen en improviserad scen av lastpallar. Här hålls spelningar då och då. Små, ganska hemliga och betydligt mer punk än Coachellafestivalen.
Där repade Refused under några av de viktigaste åren. Deras andra album, med ”Rather be dead” som blev soundtrack till stormningen av deras sista spelning i Virginia 1998, blev till här.
Men ett fastighetsbolag har köpt huset och vill riva det, inklusive källarlokalen. Alla räknar ner till när den försvinner. Vad finns kvar då?
David Sandström rycker på axlarna.
– Bara morsans telefonbok.
