Både Ellen Lundmark och Nils Holmström har vuxit upp i Lund och talar ”riktig skånska”. Men barnen My, 13, och Rasmus, 11, talar ingen skånska alls.
– Vi har fortfarande en chans kvar på honom, säger Nils hoppfullt och pekar på tvåårige lille Oscar.
Familjen bor i Södra Sandby, strax utanför Lund. Vi dimper rakt ner i middagen när vi kommer. Barnen roas över vårt ärende, att undersöka hur det kommer sig att det skiljer så mycket mellan deras och föräldrarnas sätt att prata.
– Skååoouune, säger Rasmus och drar överdrivet ut på diftongerna som för att driva med sina föräldrar.
– Kolla, de kan inte ens prata vettig fejkskånska, retas mamma Ellen tillbaka.
Om båda föräldrar skorrar och hela familjen alltid har bott i ett litet skånskt samhälle. Hur förklarar man då att barnen rullar på r:en?
– Jag har själv försökt fatta och har inget riktigt svar. Vi umgås ju med en del människor som inte pratar skånska, men att barnen har lagt till sig med sån, ja lite Stockholmsaktig dialekt, är väldigt konstigt tycker jag, säger Ellen.
Det är inte bara de skorrande r:en som fattas. Inget ljudligt j i ”ja”, ungarna säger ”aaa”. Ingenting i satsmelodin avslöjar skånsk härkomst. Ända sedan dottern My lärde sig att prata, har Ellen tyckt att det varit ett mysterium.
– Både släkt och andra som vi träffar har kommenterat och frågat rätt ut varför våra barn pratar som de gör, ”era barn pratar verkligen inte skånska!”
Tänker ni på att ni inte pratar skånska, i er vardag?
– Det var en lärare som sa ”nej du pratar inte skånska”, säger My, men Rasmus kan inte minnas att någon sagt samma till honom.
Hur är det med era kompisar då? Ni bor ju ändå i Skåne. Pratar de mer skånska eller mer som du?
– Nej, de pratar mer som jag, säger Rasmus.
Familjen konstaterar att det är oväntat ganska många som inte pratar skånska bland barnens kompisar, trots att deras föräldrar gör det.
– Det är just det här med influenser från film och tv, kontra umgänge, platsen där man bor, vad tar man till sig ifrån, vad påverkar en mest? frågar sig Ellen.
Ellen och Nils har också undrat om det kan vara hur man är lagd. Alltså ifall olika människor har fallenhet för att influeras på olika sätt och om vissa dialekter är enklare för olika människor att ta till sig.
– Jag har märkt att My varit bra att lägga sig till med olika dialekter. Ett tag hade hon en lärare från Östergötland och då kom hon hem och pratade lite så. Men just skånskan har inte influerat henne alls, säger han, och menar att det kanske också beror på vad som känns mer eller mindre ansträngande.
Känns skånskan lite svår?
– Jauuu, säger barnen som för att illustrera.
Och de bakre r:en är lika krångliga att få ur sig.
– Jag har ju försökt från tidigt så här ”kom igen barn nu säger vi rrr”, säger Ellen och tar i så det skorrar i hela köket.
Förgäves. Det var tydligt från när de var ganska små, att de inte kunde härma henne.
Greta Horn, lektor vid Göteborgs universitet, är språkvetare i nordiska språk. I hennes avhandling Den unga skånskan, som publicerades tidigare i år, var idén att få syn på hur mycket eller lite skånskan varierade hos en grupp gymnasieungdomar i Helsingborg.
– De var alla födda i Sverige och har bott under största delen av sina liv i Skåne. Alla hade till och med minst en skånsktalande förälder.
Intervjuerna blev underlag för att leta dialektala drag och i hennes material kom det fram att ungefär hälften ”var ganska dialektala”, och hade många skånska drag. Den andra hälften talade inte alls lika mycket skånska.
– Bland de mindre dialektala fanns det en person som i princip pratade ”rikssvenska”. Med främre r, inga diftonger. Lite skånsk satsmelodi, men inget annat skånskt drag, berättar Greta Horn.
Skulle du säga att skånskan är på utdöende?
– Nej. De som pratar skånska just nu kommer inte att sluta prata skånska helt plötsligt. Det är i så fall den generation som kommer, vad kommer att hända då?
Det man vet är att språkförändringar i allmänhet går rätt långsamt.
– Men hur det blir i vår tid nu, det vet vi inte.
Folk flyttar mycket, man pendlar mellan stad och landsbygd. Man träffar fler människor och vi umgås digitalt på ett nytt sätt.
– Vi har alltså helt andra kontaktytor i dag och det påverkar förmodligen talet. Hur, det vet vi egentligen inte förrän om, säg 25 år kanske.
Man säger inte rullebör och päror och mölla
Däremot kan dialekter utjämnas mot något lite mer ”standardspråk”. Det gör alla dialekter, vissa mer och andra mindre. Oavsett, borde man påverkas mest av den omgivning där man är. Det har ju ändå varit någon slags utgångspunkt, säger Greta Horn.
– Det här med att barn till skånska föräldrar som bor i Skåne inte pratar skånska, det är väldigt intressant.
Hur resonerade ungdomarna, du mötte, själva kring skånskan?
– En del kunde säga ”jag pratar skånska, men jag har inte de här gamla skånska orden”, man säger inte rullebör och päror och mölla, men så sa de också att de hade mera slang i sitt språk.
Flera av ungdomarna nämnde att de talade ”den unga skånskan”.
– De menar att de pratar en mildare form av skånska, och de pratade mer om vad den unga skånskan inte är. De sa att de inte pratade som ”bönder” eller äldre personer, en skånska som de ansåg är grövre.
Det finns ett avståndstagande där?
– Ja precis. En tendens, om än inte så tydlig, är att ju mer anknytning man har, vill vara skåning – desto mer skånska vill man nog prata. Sen är det nog inte bara viljan utan en mängd faktorer som avgör hur det faktiskt blir.
●●●●
I köket i Södra Sandby resonerar mamma Ellen kring hur mycket dialekten eventuellt hänger ihop med identiteten.
– För mig är det inte så viktigt, det är mer en fråga för barnen. Om de ändå kan känna sig som skåningar, trots att de inte talar skånska.
Barn, vad säger ni?
– Jag vill vara en skåning, säger My, och berättar att hon ibland känner att dialekten ställer till det, att det ”typ blir svårt” om man inte pratar skånska.
Rasmus tänker inte alls i de banorna, han känner sig mest ”som en person”.
– Som i att det inte spelar någon roll var du bor, för din person? tolkar mamma Ellen.
Exakt så, nickar Rasmus och pappa Nils flikar in att det hade varit kul om något av barnen kunde tala lite skånska. Bara skorra lite granna.
Varför kul?
– Men om man går på MFF-matcher, då passar skånskan så himla bra, säger Nils och Ellen skrattar högt.
– Det är kanske dags att införa det där nya SFI som du alltid pratar om, utbrister hon.
SFI?
– Ja, jag tycker att man borde införa ett nytt SFI, skånska för infödda.
















