Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Mormor trodde att Gud fanns och pratade därför med honom understundom. Hon bad och hon önskade, mycket anspråkslöst givetvis. Han svarade i praktik. Såvitt jag förstod hade de ett rätt sunt förhållande.
Uppvuxen i ett strängt fattigt Halland i början av 1900-talet, som dotter till en mjölnare, levde lite av den stränga schartauanismen kvar i henne.
”Hur orkar du vara så förbannat pigg varje morgon”, stönade särskilt vi barnbarn, och särskilt vi tonåringar, när hon glad som en lärka (bokstavligt!) stökade runt i köket för att laga frukost, förbereda lunchen, kvittrade på om middagen – och samtidigt hann med några varv på både stickningen och virkningen. Och korsordet.
”Jo, det skall jag berätta. Varje kväll innan jag somnar så ber jag min bön: Käre gode Gud, ge mig bara en dag till, det är allt jag vill ha. Och så vaknar jag, till en helt ny dag.”
Erkänner, har berättat den historien till döleda – men den lever allt starkare i mig, och särskilt när vi nu närmar oss ett nytt år. Nyårsönskningarnas era.
Jag vet inte exakt vid vilken tidpunkt fåfänga nyårslöften övergår i mer modesta nyårsönskningar, men kanske kring sextio? Definitivt vid sjuttio.
Heliga löften tillhör ungdomen, att lova runt tillhör de unga vuxna – och att hålla tunt tillhör den vuxna medelåldern.
Ett år till skulle jag ändå kunna tänka mig. Ett riktigt bra år. Friskt
Nyårsönskningen är en rätt vacker tanke. Särskilt om man lyckas hålla den för sig själv. Jag har ingen Gud att prata med, och även om Djävulen fortfarande dyker upp ibland, så pratar jag mest för mig själv – och har ännu inte kommit ner i så där djupt specifika egna önskningar.
Ett år till skulle jag ändå kunna tänka mig. Ett riktigt bra år. Friskt. Jag skulle vilja säga ”tio bra år till”, men det känns nästan som om jag utmanar mormor lite väl saftigt där, hon hade inte gillat den förmätenheten, och trots att mormor legat begravd i Skillingaryd i 26 år så vill jag fortfarande inte göra henne besviken. Mormor var och är min förebild i livet.
Nyårsnatten är full av förvillelser, precis som midsommarafton, men i det kompakta mörkret passar de huttrande löftena perfekt – varma berusande ljusa midsommarnätter är tvärtom som gjorda för de förbjudna brutna löftena.
Samma backanal, helt olika förutsättningar.
På nyårsafton lovar vi, på midsommar bedrar vi.
Finns inget att göra åt detta tyvärr, tro mig.
Mindre förvånande är att vi också, vid en viss ålder, bestämmer oss för att allt skall vara som det alltid varit – särskilt under nyårskvällen. Samma mat, samma gäster, samma ritualer.
”Jag har gått ut och tittat på nyårsfyrverkerierna sedan jag var ett-och-ett-halvt.” ”Mycket bra, då kan vi ju stanna hemma i dag.” Nä, skulle inte tro det.
Tv-tablåtraditionalisterna på SVT har också lilla julafton. SVT1 lyckas varje år skapa årets mest hopplösa tv-kväll: ”Grevinnan och betjänten” (som premiärvisades 1969 och sedan 1976 visats varje år bortsett från tsunamiåret 2004 – släng ut den nu!), ”Doobidoo nyårsspecial” (har hört att detta underhållningsprogram går som evighetsloop i helvetet för historiens grövsta förbrytare), toppat av den erkänt urusla svenska långfilmen ”Sommaren med Göran”.
Det är ju ändå bara SVT:s mest trogna tittare som bryr sig om tv på nyårsafton. Och de är ju glada för vad som helst. Eller hur?
Läs fler krönikor och andra texter av Johan Croneman, till exempel: ”Jag fick en intervju med en tomte – det här är hans berättelse.”
