Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Drama
”Dreams”
Manus och regi: Michel Franco.
I rollerna: Jessica Chastain, Isaac Hernández, Rupert Friend, med flera. Längd: 1 tim 35 min (15 år). Språk: spanska, engelska. Biopremiär.
”Jag kommer att placera ut våra utmärkta och patriotiska ICE-agenter på flygplatser där de kommer att sköta säkerheten på ett sätt som aldrig tidigare skådats”, skrev Donald Trump häromdagen på sin sociala medieplattform Truth Social. Amerikansk migrationspolitik har blivit synonym med omskrivna dödsfall och protester.
Så visst känns berättelsen i ”Dreams” aktuell: den ”förbjudna” kärleken mellan Isaac Hernández papperslösa, mexikanska balettdansör och Jessica Chastains familjeanställda filantrop. Hans resa börjar i ett trångt lastbilsutrymme och går vidare genom planlöst mörker, en vägkrog och mer oväntat till en lyxkåk i San Francisco som låses upp med gömd extranyckel.
Då var maktspelet sexigt, roligt, lekfullt. Nu? Problematiskt
”Jag är glad att du är här”, klämmer hon fram när hon hittar honom i sängen. Inte ens ett klipp till deras efterföljande ligg kan säga något än det som redan avslöjats av hennes robotlika röst och stela kroppsspråk. Oron är betydligt starkare än glädjen. Han gör sitt bästa för att positionera sig som pojkvän men behandlas som hemlig älskare, utan självklar plats i det offentliga.
Titeln ”Dreams” anspelar lika mycket på den amerikanska drömmen som de fantasier och föreställningar som tar form när en relation är redo att byta lakan och lämna sovrummet. Stående i ett minimalistiskt inrett kök minns hon tillbaka till en stunds ”dirty talk” om att suga på hans svettiga pungkulor. Då var maktspelet sexigt, roligt, lekfullt. Nu? Problematiskt.
Kärleksaffären utvecklas till en Michael Haneke-lik studie i svartsynthet där inga humaniserande färgklickar lyckas fästa. Framför allt handlar det om integration. Dels så klart en migrationsbetonad sådan, dels den sorten som för det mesta sker mer odramatiskt i relationer när de respektives sammanhang ska sammanflätas. Familj, vänner, jobb – kan de olika världarna mötas? Eller gör sig förhållandet bäst bakom stängda dörrar?
Regissören och manusförfattaren Michel Franco, festivalkänd för kyliga käftsmällar som ”Smärtgränsen” (2012), ”New order” (2020) och ”Sundown” (2021), placerar sitt stresstest i mestadels platta, statiska, osmickrande helbilder. Som för att markera kontrasterande kulturkrockar och betona det obekväma.
Estetiken är så förutsägbart arthouse-feelbad att man snart anar vartåt det barkar. Det är förstås enklare att bekräfta världens jävlighet än att leta ljus, lösningar och glädjeämnen. Isaac Hernández blir en tapper representant för det senare och Jessica Chastain en kylig kameleont som mest icke-anstränger sig för att smälta in i bildvärldens själlösa inredning. Till sist kapitulerar filmen för cynismen och blir därför rätt intetsägande.
”Vi var lyckliga i Mexiko”, säger hon frustrerat. Enklare tider, helt enkelt. Om bara ”Dreams” inte hade varit lika mån om att förenkla.
Se mer. Kärlek på okänd mark: ”Rädsla urholkar själen” (1974), ”Brooklyn” (2015), ”Past lives” (2023).
Jessica Chastain: ”Sexscenerna kändes som att dansa balett”
Fler film- och tv-recensioner i DN
