Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Av alla de ångestar som människan drabbas av genom livet är separationens ångest en som nästan ingen kommer undan.
Den inträffar även utan uppslitande, traumatiska farväl, fråga vem som helst som tappat den finaste bomullsfilten eller måst lämna den allra största leksaken hemma eftersom den dumma dumma föräldern fullständigt totalt etthundraprocentigt vägrar bära den enorma nallebjörnen slash legoslottet slash lastbilen flera kilometer.
Hur svårt kan det vara att ta med en leksak?
Det kan man undra, och exakt hur svårt det kan vara kan den som är liten inte för sitt liv förstå.
Hjärnan är fullt färdig först vid tjugofem. Sedan gäller det att passa på att utnyttja huvudet innan synapserna tappar styrsel och synk och utvecklingen börjar gå tillbaka igen. Det var ett sidospår.
När R var ett litet barn tyckte hon att det mitt i all förväntan också var plågsamt att fylla år, eftersom man måste lämna den ålder man hade och fäst sig vid. Väntan på födelsedagen och ögonblicket då det ena datumet blev det andra var en nedräkning mot obönhörlig separation. Tick, tack.
Samma sak med nyåret: när det nya gör entré med en sekundvisares klick försvinner det gamla i samma sekundvisares klick: Fem, fyra, tre, två, ett, skål.
Så många tårar som torkats i farväl.
”Hej då året!” lyder orden på en barnteckning från den tiden, ha det så bra gamla året!
Och jag minns allt vi försökte komma på till tröst om hur man inte lämnar något utan bär allt inom sig, kvar för alltid som skatter inuti kroppen. Åren och åldrarna kanske inte längre står längst fram, men det man var när man var säg fem eller åtta, allt finns kvar intakt.
Det man gjorde, lärde sig eller glömde av, det där året. Alla man träffade, alla tankar man tänkte, vissa grubblerier mer efterhängsna än andra, ska medges.
När R:s separationsvåndor mojnat hade jag lärt mig tänka så: det eller den som verkar vara borta är inte det. Någon som dött, som flyttat, något eller någon man tror att man tappat bort. En gång förlorade min pappa sin plånbok i Paris, den kom tillbaka i ett brev hem några veckor senare, allt fanns kvar. Jag glömde en tunn halskedja i guld på gymmet i Kiev, men kunde hämta den i receptionen flera dagar senare.
Däri finns tröst och tillit. Och hemma hos oss dök det upp en större teckning också, av ett runt ansikte med snälla ögon och en nos, det var nog en hund eller en björn, och en pratbubbla.
Hejsan året.
Läs fler kåserier, till exempel Sanna om konsten att tolka krigets alla ljud.
