De två extrema morden på kvinnor, i Boden och i Rönninge, sätter ljuset på den psykiatriska vården och hur man ska hantera risken för återfall i brott.
I bägge fallen hade det varnats för att förövarna var farliga individer som kunde utgöra en risk för omgivningen, men de fick ändå gå fria.
Ingen av dem tycks ha varit bekant med sitt offer.
I Boden-fallet släpptes förövaren ut från den psykiatriska tvångsvården, mot moderns vädjanden. Hon var rädd att han skulle kunna begå våldsdåd mot omgivningen, har hon uppgett till lokalmedia.
Rättspsykiatrikern Marianne Kristiansson, professor emerita vid Karolinska institutet, menar att man inom vården inte tillräckligt ofta gör en riskbedömning av patienterna.
– Jag är nog av uppfattningen att man bör förstå att vissa individer kanske behöver tvångsvårdas inom psykiatrin en längre period än vad som sker. Det är nog mycket en kompetensfråga, att man inte har kunskap om våldstankar och våldsfantasier och hur den här typen av problematik kan utvecklas, säger hon.
Innan svårt sjuka personer som tidigare varit våldsamma släpps ut, bör man bland annat undersöka om de har våldstankar.
– Om man frågar individer är det förvånansvärt vanligt att de svarar på det. Sedan måste man bedöma den psykiska störningen, om man har vanföreställningar eller en förändrad uppfattning av verkligheten, eller om det är en person som missbrukar narkotika eller alkohol, säger hon.
Det är väldigt vanligt att en allvarlig psykisk störning går hand i hand med missbruk, och att kombinationen leder till bekymmersamma brott.
– Då måste psykiatrin leverera behandling för både den psykiska sjukdomen och missbruket, säger Marianne Kristiansson.
När det gäller 26-åringen som misstänks för mordet i Rönninge, och som medgett gravfridsbrott, varnade psykiatrikerna för att det fanns en hög risk för återfall i brott. Personen bedömdes lida av pedofili, och dömdes till två och ett halvt års fängelse för ett kidnappningsförsök mot en 10-åring när denne var 19 år.
Pedofili räknas normalt inte som en så allvarlig psykisk störning att man döms till rättspsykiatrisk vård, där man kan hålla kvar personer på obestämd tid om det finns en återfallsrisk.
26-åringen frigavs därför från kriminalvården efter att ha avtjänat 1,5 år av straffet.
– I det fallet bedömdes att det fanns en hög återfallsrisk, men de hade inte möjlighet att förvara honom enligt rådande lagstiftning för sex år sedan.
Nu ska detta förändras, med en ny lag som träder i kraft i mars ska domstolarna ges möjlighet att utdöma ett nytt straff som är tidsobestämt, och som ska kallas ”säkerhetsförvaring”.
Enligt regeringen ska det användas ”för personer som har återfallit i allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, eller som har begått sådana brott vid upprepade tillfällen, och som bedöms ha en hög risk för återfall i sådan brottslighet. Det kan till exempel handla om grova vålds- och sexualbrott.”
Marianne Kristiansson välkomnar att man även inom kriminalvården kan göra prövningar och hålla kvar personer som befaras utgöra en risk för omgivningen.
– För vissa udda sexualbrott som är tvångsmässiga har man kunnat bedöma att det rör sig om en allvarlig psykisk störning, och dömt till rättspsykiatrisk vård, annars har det varit kriminalvården som gällt. Det har varit väldigt orättvist att man inom det ena systemet kan hållas i förvar hur länge som helst, men inte i det andra, säger hon.
Samtidigt är inlåsningen inte en lösning på individernas störning.
– Man måste förstå att även om man har någon i förvar så försvinner inte problemet. Den här personen tänker inte att ”nu är jag i förvar så då måste jag sluta med det här”. Man måste förstå motiven och drivkrafterna bakom. När man gör en riskbedömning kan man inte göra det flera år framåt i tiden, det är en färskvara på sex månader.
Enligt Marianne Kristiansson rör sig de senaste mordfallen om två extrema fall.
– Den här typen av personer har ofta haft ett avvikande tankemönster och beteende som presenterat sig sedan många år tillbaka.
Hade det gått att hålla koll på dem?
– Det kräver en speciell kompetens, det rör sig om få personer och de är svårbedömda. Men inom psykiatrin kunde man kanske ha specialsektioner som har kontakt med rättspsykiatrin och Rättsmedicinalverket för att öka sin träffsäkerhet.
Att det inträffat två dåd av den här typen inom en vecka ser hon som en olycklig slump.
– Enligt min uppfattning, ja. Man behöver inte vara orolig, men det här är fruktansvärt när det händer.
