Det som förändrats är inte så mycket det militära styrkeförhållandet, utan relationens psykologi. Israel har dödat alla Hizbollahs viktiga ledare och förstört många av dess tyngre vapen, men den Iran-sponsrade rörelsen har kvar tiotusentals soldater, missiler och raketer.
Om rörelsen slår tillbaka får Israel en ursäkt för mer dramatiska angrepp. I slutet av december, hade Beirut lovat USA, skulle södra Libanon ha demilitariserats helt. Det har inte skett. Den libanesiska armén har beslagtagit vapen och förstört en del av Hizbollahs anläggningar, men bara vad Hizbollah låtit den göra. Armén är för svag för att tvinga fram eftergifter.
Hassan Nasrallah, som ledde Hizbollah 1992–2024, dödades i sin underjordiska bunker den 24 september 2024 av åttio nästan samtidiga israeliska bomber. Dittills hade han känt sig ha både historien och framtiden på sin sida.
Israel var en koloss på lerfötter, eller med Nasrallahs favorituttryck, ”byggt av spindelväv”. Hans övermod var inte ogrundat. Strax efter att stormakterna tvingade Syrien att dra sina styrkor ur Libanon 2005 blev han dess egentlige härskare. Landets politik, val, parlament och regeringar blev tomma kulisser.
Nasrallahs antagande, att Israel var avskräckt, var inte storhetsvansinne. Israel var avskräckt. Kriget 2006, som Hizbollah startade, bjöd på många kallduschar för Israels del. I det krigets största slag backade israeliska pansarstyrkor från Wadi Saluki i södra Libanon sedan de attackerats med hundratals ryska Kornet-missiler. Efter kriget satsade Iran miljarder på Hizbollahs missilsystem, tills var och varannan byggnad i södra Libanon hyste en missilramp eller ett batteri Katyusha-raketer. Husägare hade ingen möjlighet att säga nej till detta.
Benjamin Netanyahu, som blev premiärminister 2009, tog Hizbollahs missiler på blodigt allvar. Han förbjöd befälhavare att besvara eld och provokationer från Hizbollah utan uttryckligt tillstånd.
I mars 2023 höjde Nasrallah insatsen i nervkriget och skickade en agent in i Israel med en bomb som detonerade intill en vägkorsning och dödade en person. När Israel inte slog tillbaka höll Nasrallah ett hånfullt tal där han förklarade hur Israel avskräckts. Nasrallahs nästa steg var ofattbart djärvt. I juni 2023 lät han sina män sätta upp två tält på den israeliska sidan av stilleståndslinjen mellan länderna. För de israeliska befälhavarna var situationen självklar, tälten måste bort. Men Netanyahu förbjöd dem att agera. Det var för farligt.
Ett par månader senare, dagen efter Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023, började Hizbollah beskjuta Israels gränssamhällen, som snart avfolkades. Israel svarade med liknande bombardemang mot Libanons gränsbyar, som också övergavs.
Försvarsminister Yoav Gallant bönföll Netanyahu att gå med på ett totalangrepp mot Hizbollah och dess ledare i hela Libanon, planerna låg färdiga sedan länge. Netanyahu sade nej. Samtalet ägde rum på fjortonde våningen i försvarshögkvarteret i Tel Aviv. Netanyahu pekade ut över myllret av skyskrapor och sade till Gallant:
– Det här blir förstört om vi går i krig med Hizbollah.
I nästan ett år blockerade Netanyahu hårdare tag mot Hizbollah. Men de tiotusentals israeliska internflyktingarna och bilderna på deras sönderskjutna hem slet på Netanyahus image som nationens beskyddare. Han gick motvilligt med på att eskalera konflikten. I september 2024 sårades flera tusen Hizbollah-medlemmar då deras personsökare exploderade, och dagarna därpå dödades en lång rad ledare i toppskiktet. En vecka efter Nasrallahs död invaderade israeliska styrkor södra Libanon och förstörde de flesta av Hizbollahs ramper och missildepåer. I november 2024 ingicks en vapenvila med Frankrike och USA som garanter.
Ett par veckor senare, 8 december 2024, noterade Hizbollah ännu ett dråpslag: Assad-regimen i Syrien, Irans och Hizbollahs intima allierade, föll. För sunnijihadisterna som tog makten i Syrien var Hizbollah ondskan själv – Hizbollah hade ju, jämte det ryska flygvapnet, räddat Assad-regimen under det syriska inbördeskriget och deltagit i massakrer på sunnimuslimer. Det nya Syrien försöker nu blockera vapen- och penningtrafiken från Iran till Hizbollah.
Samtidigt klippte Israel av Irans leveranser till Hizbollah både luftvägen och sjövägen. Libanon valde ny statschef och ny regeringschef – inte Hizbollah-marionetter som sina föregångare utan ledare som öppet deklarerade att Hizbollah måste avväpnas. Dessa ledare, president Joseph Aoun och premiärminister Nawal Salam, är nu USA:s allierade.
Vad Aoun och Salam innerst inne känner när Israel bombar Hizbollahs installationer och dödar dess ledare vet vi inte, men de protesterar när Israel bryter mot vapenvilan och kränker Libanons suveränitet. En överväldigande majoritet libaneser, inklusive många shiiter, gladde sig åt Hizbollahs bakslag och åt utsikten att på nytt leva i ett fritt land. Men Aoun och Salam vet att de saknar verktyg för att avväpna Hizbollah, och rörelsen svär att inte lämna över vapnen godvilligt. Israel, som efter två års krig i Gaza inte är i närheten av att avväpna Hamas, kan inte heller avväpna Hizbollah annat än i ett regelrätt krig.
Vapenvilan fungerar formellt så, att Israel informerar USA om militär aktivitet från Hizbollahs sida – försök att smuggla in vapen med kurirer via Syrien och reparation av missilramper och vapenfabriker. USA i sin tur ger den libanesiska armén uppgifterna, så att den kan ingripa. Gör den inte det så attackerar Israel. USA accepterar tills vidare detta. När det gäller israeliska attacker mot Hizbollahs ledare så sker det utan förvarning, som i slutet av november, då Ali Tabtabai, den siste militäre ledaren i Hizbollahs grundargeneration, dödades.
Många av Hizbollahs män på fältet, som ofta mist både bostad och försörjning, vill slå tillbaka mot Israel. Men Hizbollahs ledare och dess iranska rådgivare inser att detta vore ett dubbelt självmål: Missiler mot Israel betyder vedergällning och skulle späda på libanesers kompakta motvilja mot Hizbollah – kring 80 procent i senaste mätningen. Alternativet, att göra ingenting, lockar inte heller: Ska Hizbollah stillatigande tyna bort i brist på pengar och resurser, svälja Israel attacker och finna sig i en biroll i Libanons politik?
Läs mer:
I ”Hizbollahland” har husen fallit men kampviljan är kvar
