Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”Detta är ett fantastiskt ögonblick för vårt land”, sade dåvarande premiärministern Boris Johnson när Storbritannien lämnade EU klockan 23.00 den 31 december 2020.
I sitt tal betonade han vidare att britterna nu hade ”friheten i sina händer” och måste utnyttja den för att skapa en supermakt.
Ambitionen gick i stöpet. Så här fem år senare är landets tillstånd en bister historia. En egendomlighet i kråksången är att brexitörerna är de första att skriva under på det. Storbritannien har blivit ”impotent och betydelselöst”, konstaterar Alistair Heath, redaktör för den brexitförespråkande tidningen The Sunday Telegraph.
Många håller med honom.
Enligt en färsk undersökning tycker två tredjedelar av britterna att allt, från ekonomi och levnadsstandard till migration, har blivit sämre sedan EU-utträdet. 75 procent svarar att landet förlorat kontrollen över sin egen framtid, helt på tvärs alltså mot brexitparollen ”Take back control”.
Opinionen för ett återinträde växer. Numera vill över 50 procent av britterna in i EU igen. Så kommer det inte att bli, inte inom en nära framtid i alla fall. Statsapparaten och de brittiska partierna uppvisar fortfarande utmattningssymptom från den stökiga skilsmässan. För att inte tala om de många nya rutiner och system som man därefter behövde inrätta helt på egen hand.
Friheten har alltid ett pris. Storbritannien har förlorat hundratals miljarder pund på brexit, i form av minskad handel, färre investeringar och uteblivna skatteintäkter. Produktiviteten är förlamande låg och den illegala invandringen, från länder utanför EU, skyhög.
När man inte trodde att premiärminister Keir Starmer kunde bli mer impopulär, kommer nya bottensiffror om väljarnas låga förtroende.
Så vad gör han?
Han lägger fram ett lagförslag som i praktiken innebär en maktöverföring från Westminster till Bryssel.
Det handlar om att Storbritannien ska anpassa sig till EU i fråga om livsmedelsstandarder, djurskydd, bekämpningsmedel och el- och koldioxidmarknader. I och med det ombeds parlamentsledamöter för första gången sedan brexit att avstå från sin suveräna rätt att stifta lagar inom vissa områden. I stället ska Storbritannien alltså åta sig att följa reglerna från Bryssel, enligt en process som kallas dynamisk anpassning.
Universiteten jublade. De konservativa baxnade
EU-fieringen retar givetvis gallfeber på brexitörerna. De kallar det för ett svek mot folket.
Det är dessutom dåraktigt i sig, menar de, och pekar på att Starmer vill få Storbritannien att förbinda sig att följa EU-regelverk, utan möjlighet att påverka hur regelverken ser ut. Det är raka motsatsen till att äta kakan och ha den kvar. Ett land som gör på det viset är inget annat än en vasallstat och det är inte värdigt kungariket Storbritannien, argumenterar kritikerna.
Att Labourregeringen kurtiserar unionen kommer inte som en total nyhet. I fjol ingick man ett dyrt avtal om att åter ansluta sig till EU:s Erasmus-program för utbildningsutbyten. Universiteten jublade. De konservativa baxnade och undrade varför Storbritannien skulle punga ut miljarder för att européer, som ofta redan kan bättre engelska än många engelsmän, ska få studera vid anrika brittiska lärosäten.
Skälet som Keir Starmer anger för EU-anpassningen är att den kommer att stärka den brittiska ekonomin och reparera en del av den ekonomiska skada som brexit har orsakat. Hur det blir med den saken återstår att se.
Boris Johnson och Nigel Farage håller fast vid att brexit var rätt väg för Storbritannien. Att landet befinner sig i den prekära situation det nu gör förklarar de med att friheten inte utnyttjats på rätt sätt och till fullo.
Ingen talar om att friheten i sig kan vara mycket svår att hantera.
Läs mer:
Sandra Stiskalo: Jag tvingades spela teater för att få jobba i Storbritannien
