Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det hela utspelade sig i direkt anslutning till elskåpet utanför anarkistbageriet i Montreuil.
Det var en tisdag, och vi hade promenerat ut dit från Paris. Det tar bara 30-40 minuter, men man hamnar i en annan värld. Vänner som är födda och uppvuxna i Paris har aldrig varit i Montreuil. Delvis, misstänker jag, för att man måste ta sig igenom Montreuil-rondellen för att komma dit.
Det är bara att kasta sig in med andan i halsen och plånboken i innerfickan, och när man träder fram igen på andra sidan, lite suddigare än när man steg in i rondellen, har man rent officiellt lämnat Paris.
Anarkistbageriet heter egentligen La Conquête du Pain, döpt efter boken från 1892 med samma namn, skriven av ryssen Pjotr Kropotkin. Dörren har ett vackert gjutet metallhandtag, precis som många seriösa franska bagerier. Men här har handtaget formen av ett anarkistiskt A, där cirklarna runt A:et utgörs av två croissanter.
Jag hade lämnat min man utanför bageriet eftersom miljön inte är helt kompatibel med hans personlighet. Och, eftersom jag visste att det här skulle ta lite tid – du kan inte stressa en anarkist – sagt åt honom att slå sig ner någonstans. På det lilla elskåpet på andra sidan gatan till exempel.
Inne på bageriet var det varmt och luktade smör. Jag köpte en perfekt krispig baguette till mig själv, och en till överskottskorgen vid kassan. Baguetterna i korgen är till den som själv inte har råd att köpa en baguette. Så varje person som har en euro över kan köpa en baguette till korgen, och varje person som är hungrig kan slinka in och kolla om det finns några överskottsbaguetter kvar.
Jag bläddrade lite i punkfanzinen som låg i fönstret och rev munsbitar av min fortfarande varma baguette.
Sen gick jag ut för att plocka upp min man från elskåpet. Men han var inte på elskåpet. Han var på marken, sittande på trottoaren. Elskåpet, berättade han, var redan taget. Av en råtta.
Av allt att döma hade den varit där ett litet tag. Som en sorts undre världens skyddshelgon, som en anarkistisk Remy från ”Råttatouille”, låg den där på sidan, med mungiporna uppdragna i ett leende och de stela armarna utsträckta i vad som, med mycket god vilja, skulle kunna beskrivas som en välkomnande kram.
Läs fler kåserier av EU, till exempel om vilket som är roligare att läsa om, romantik med manlig sjöjungfru eller med gift medelålders kontorsarbetare.















