Girl Scout blir långsamt säkrare, skickligare och tajtare

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Det är ofta de stora kliven som märks. Det är de som är de mest iögonfalkande och ger det stora genmslaget.

Men när man ser Girl Scout på Debaserwvscen slås man lätt av tanken att man ju kan komma precis lika långt om man tar väldigt många små steg och lär sig något av varje. Gör man det dessutom snabbt kan effekten bli snarlik den hos band med större steglängd.

Girl Scout – Emma Jansson, Kevin Hamring och Per Lindberg – har släppt ett antal ep:s och ett relativt nytt album, men framför allt hör man hur de spelat sig fram i karriären en liten scen i taget och nu börjar skörda frukterna. De har liksom finslipat sina skeva alternativrockgitarrer bit för bit och långsamt blivit säkrare, skickligare och tajtare.

Musikaliskt låter det mycket 90-tal, nästan besvärande mycket för någon som upplevde det på plats, men det spelar mycket mindre roll på scen än på skiva. För energin i det skeva och somriga, samt i Janssons drivande röst, blir så mycket påtagligare när man ser röjet både på och framför scenen.

Det går kanske också att ha invändningar mot att låtmaterialet är en smula ojämnt, en följd av att Girl Scout, som sagt, är färska, men briljanta låtar som ”Same kids” och Desert Island mobiles” är svåra att argumentera emot. Särskilt när den framspelade rutinen hela tiden kombineras med en oförställd glädje och smittande entusiasm över att alltjämt vara ett band på väg någonstans. Uppåt. Framåt.

Läs fler konsertrecensioner här.