Hannah Arnesens mormor kom till Sverige som femtonårig Förintelseöverlevande 1939 med en transport där hon var ett av fem hundra barn. Hennes föräldrar dog i koncentrations- och förintelseläger.
– Nästan alla hon kände då blev dödade i Förintelsen. Jag har vuxit upp väldigt nära hennes berättelser, hon har alltid berättat.
Med hjälp av Micael Bindefelds stipendium på 600 000 kronor, och även stöd från Sveriges Television, ska Hannah Arnesen göra den animerade filmen ”Arv”, baserad på mormoderns historia. Manuset är klart och bilderna arbetar hon med nu. I vår ska hon skapa filmen tillsammans med en animeringsstudio.
– Jag har velat ta i min mormors berättelse i så många år. Ibland tänker jag att mina andra projekt liksom har varit en trampolin för att klara av detta, för det är en väldigt mörk historia, säger hon just inkommen med rosor på kinderna från kylan och snöslasket utanför Bindefelds kontor på Östermalm i Stockholm.
”Arv” är inte en ren dokumentär, utan handlar om en höggravid kvinna som tillbringar några dagar innan födseln med sin mormor, som vill berätta.
– Det är en kvinna som är tung av det förflutna och en kvinna som är gravid och tung av framtiden.
Den unga Rebecka vill först inte lyssna. Hon tycker att det är för jobbigt. Men till sist lyssnar hon. Förevändningen för att Rebecka ska komma och ta del av mormoderns historia är: ”Jag har en ask vi måste hitta.”
– I slutet av filmen – spoiler alert – hittar de asken och i den finns det här smycket som jag bär.
Hannah Arnesen lyfter fram guldkedjan hon har runt halsen med en liten berlock. Det är en nyckelpiga i guld som hennes mormor fick med sig när hon kom till Sverige och som har gått i arv i hennes släkt. I filmen blir den en metafor för arvet av berättelserna och minnet av Förintelsen.
Hannah Arnesens mormor blev 98 men dog för fyra år sedan. Snart finns det över huvud taget inga Förintelseöverlevande i livet. Många har frågat sig hur kunskapen om Förintelsen ska kunna föras vidare när ingen längre kan berätta.
Du är tredje generationen. Känner du ett krav på dig att du måste föra kunskapen om Förintelsen och din mormors berättelse vidare?
– Ja, jag tror att det är en så stor del av mig att det känns naturligt. Men jag funderar mycket på hur. Och jag tror att den här filmen är ett slags famlande efter det där. Hur berättar man om de här sakerna? Och egentligen tänker jag att det finns något väldigt allmängiltigt i filmen. Alltså, även om mitt arv, Förintelsen, är ett väldigt speciellt arv av många skäl. Men alla har ju ett arv. Jag hoppas att filmen kan väcka frågan vad man har att förvalta och föra vidare.
Att Hannah Arnesen tillhör den tredje generationen förintelseöverlevande var också ett av skälen till att Micael Bindefeld och stipendiejuryn fastnade för henne.
– Den tredje generationens överlevande har engagerat sig i berättandet på ett sätt som den andra generationen inte har gjort. Jag tror det har varit betydligt lättare för de som kom som överlevande från Förintelsen att berätta för sina barnbarn än sina barn, säger Micael Bindefeld.
– Dessutom är ju Hannah en osedvanligt kreativ person både konstnärligt och verbalt. Vi i styrelsen blev alldeles tagna redan av hennes ansökan. Det kändes från början att vi hade ett självklart projekt att stödja.
Hannah Arnesen säger att hon hört många som sagt att deras far- och morföräldrar eller föräldrar aldrig berättade. Hennes egen mormor var nästan fast i berättelserna.
– Hon bara berättade och berättade. Sedan valde hon så klart. Hon var inte alltid i det mörka. Hon pratade ofta om hur snälla hennes föräldrar var. Jag tror att hon försökte väcka dem till liv på något sätt.
Arnesen lämnade förra året ett annat stort projekt bakom sig. I fem år hade hon arbetat med bildromanen ”Stjärnstoft”. På 350 sidor utformade som tre brev berättar hon i ord och målningar om jorden och människan, från big bang och jordens historia i det första brevet till klimatkrisen i det andra. Det sista är ställt till ett ofött barn och handlar om framtiden.
– Det var min sambo som pluggade hållbarhet. Han pratade om klimatkrisen och jag orkade inte lyssna. Det var för deprimerande. Så jag bestämde mig för att göra en bok om klimatkrisen för alla oss som inte orkar ta in det. Jag ville omvandla vetenskap till något som känns i kroppen. Jag ville få läsaren att bli kär i vår planet. Därför innehåller den 200 målningar.
I Sverige var det länge problem att få boken utgiven, men i Kina, Sydkorea, Frankrike, Spanien, Italien och Mexiko är den redan en stor framgång. Franska Le Monde och italienska La Repubblica tillhör medierna som gett ”Stjärnstoft” översvallande recensioner.
Med tanke på din film ”Arv”, vad tänker du om att högerextrema rörelser växer sig större i vår tid?
– Det skrämmer mig att vi lever i tider där våld normaliseras. Där det är lättare att få gehör när man talar till rädsla istället för ansvar. Av min mormors berättelse har jag lärt mig att det inte var massvåldet som kom först, utan de små stegen, skiftet i hur man behandlar en medmänniska. Berättelserna måste fortsätta leva, inte bara som minnen, utan för att förhindra att historien upprepas.
