Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
”Älskad/Treasured”
Kayo Mpoyi
Saskia Neuman gallery, Stockholm. Visas t o m 11/4
Längst in på Saskia Neuman gallery hänger Kayo Mpoyis ”Mors ansikte”. En liten färgmättad målning på en bit målarduk – och ett ömt omhändertaget minne. Verket är typiskt för utställningen och Mpoyis arbetssätt. Många av hennes figurativa oljemålningar och kolteckningar utgår från bilder ur moderns fotoalbum. Men hon omarbetar dem under processen, omvandlar dem från enskilda snapshots till en sammanhållen, vindlande berättelse om närhet och tillhörighet.
I dryga dussinet fängslande verk gestaltar Mpoyi med säker hand ett slags kollektivt porträtt; av henne själv och familjemedlemmarna, där realismen närmar sig myt och saga.
Nu är Mpoyi långt ifrån den enda samtida konstnären med fotografier som förlaga, men hon är en av betydligt färre som förmår vila i sin förmåga att skapa personligt laddade verk. Och som dessutom har modet att frigöra sig från lockelsen att efterlikna den fotografiska bilden. Hennes ärende är ett annat.
Ta målningen av moderns ansikte, som exempel. Visst går det att skönja anletsdrag, men de skymtar endast fram bakom bubbelformer som täcker ansiktet. Ett slags mjuka utväxter som förändrar mammans utseende och dubblerar hennes ögon, näsa och mun. Men vad representerar de egentligen?
Jag tänker osökt på Francis Bacons våldsamt förvridna ansikten, på hans sätt att liksom avbilda kroppar i rörelse och i snarlika positioner. Ändå är Mpoyis modersporträtt betydligt mindre ångestridet och hennes ansiktsbulor påminner mer om skyddande höljen. Liksom om hur den kenyansk-brittiske konstnären Michael Armitage uttrycker sin koncentrerade mix av inre och yttre livsformer.
Hos Mpoyi är figurationen verkligen dubbeltydig – och personerna på vandring mellan bilderna. Ibland bokstavligen, som utskurna former förflyttade från en målning till en annan. En ansiktsmask liknande moderns återkommer också i ett av de svartvita självporträtten. Nu som en hotfull gestalt bredvid Mpoyi själv, vid sidan av en exotisk fågel med enorm näbb. Vilken symboliskt stirrande trio!
Detta självporträtt visas som en del i en styvt utförd och drabbande porträttsvit med kolteckningar. Alla i samma avlånga format, med kroppar och blickar som omsluter galleribesökaren.
Sedan Mpoyi tog examen från Mejan förra året har hon redan hunnit ställa ut på Grafikens hus och Liljevalchs. Nu i vår deltar hon i Sven-Harrys stora grupputställning om familjen, där även verk av Lena Cronqvist ingår.
Det känns som om Mpoyi tar upp Cronqvists kvarlämnade tråd och blåser nytt liv i porträttkonsten.
