Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sankt Göran och draken är ett säljande koncept. Grünewaldsalen är så gott som fullsatt när musiker ur Kungliga Filharmonikernas utbrytargrupp Orfeus Barock bjuder in till kammarmusikalisk konsert med Storkyrkans berömda skulpturgrupp som tematisk utgångspunkt för ett ”inter-skandinaviskt” program. I nationalromantisk anda har Sankt Göran och draken-motivet kommit att tolkas allegoriskt som ett segermonument över riksföreståndaren Sten Sture den äldres kamp mot den danska unionskungen Kristian I.
Sverige möter alltså Danmark och det är inte var dag man ser en lutenist i landslagströja. Violinisterna Martin Lissola och Emma Nyman matchar i sin tur Jonas Nordbergs blågula färger med rött och vitt, medan cellisten Johannes Rostamo och cembalisten Marcus Mohlin diskret ansluter till den svenska sidan. Norska barytonsångaren Bernt Ola Volungholen visar sig vara en rolig gutt som i mellansnacket syr ihop verken varvat med kärvänligt gnabbande goda grannländer emellan.
Nog hade det varit på sin plats att fånga upp att Carl Michael Bellman faktiskt refererar till ”Riddar Sanct Jöran” och draken
Det blir triosonater av både ”den svenska musikens fader” Johan Helmich Roman och den dansk-tyske tonsättaren Diederich Buxtehude, född 1637 i Helsingborg – som då var en del av Danmark. Volungholen har fin diktion och varm klang i såväl svenska Romansånger som Buxtehudekantater på tyska (”Ich bin eine Blume zu Saron”) och latin (”Quemadmodum desiderat cervus”).
Musik av italienaren Arcangelo Corelli importerades av Roman via Händels London och hans A-dursonat för violin och basso continuo blir en bra ursäkt för älskvärt nörderi kring ornament. Även ett par lutsånger av John Dowland får vara med eftersom engelsmannen faktiskt var verksam vid Kristian IV:s hov i Köpenhamn 1598–1606. I dessa kulturkanontider blir det en högst relevant påminnelse om hur musiklivet formats internationellt.
Men nog hade det varit på sin plats att fånga upp att Carl Michael Bellman faktiskt refererar till ”Riddar Sanct Jöran” och draken i Fredmans epistel nr 46. I stället sjungs enbart epistel nr 81, ”Märk hur vår skugga”. Förvisso alltid stämningsfull i sig, men ändå synd på ett så spännande, men helt bortslarvat tema under en i övrigt gemytligt genomförd och ambitiös konsert.
Läs fler recensioner och andra texter av Johanna Paulsson. Till exempel Pavel Haas Quartet är tillknäppt men musikaliskt uttrycksfull















