Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det förefaller osannolikt att Sir Antony Beevor dansade till Boney M när det begav sig. Exklusiv examen från privatskolan Winchester. Pansarofficer i Tyskland under kalla kriget. En ljuv gentlemannaaccent som får syrenknopparna att slå ut i förtid.
Inte desto mindre har den distingerade historikern nu skrivit en bok om huvudpersonen i den tyska gruppens diskodänga från 1978 – den om ”Ra-ra-rasputin, Russia’s greatest love machine”. Låten som Simon Sebag Montefiore kallat en ”enastående introduktion till det ryska hovlivet i början av 1900-talet.”
Grigorij Rasputin, alltså. En av världshistoriens mest notoriska gestalter. Djupt religiös bondson, sexmissbrukare och drinkare. Kommer som vandrande gudsman från västra Sibirien till hovet i Sankt Petersburg, trollbinder tsar Nikolaj II och hans gemål Alexandra med sitt hemsnickrade religiösa fikonspråk och skrivs för alltid in i historien som sinnebilden för en mer eller mindre demonisk person som intrigerar, drar i trådarna och viskar i maktens öra.
Nej, Rasputin hade inga erotiska eskapader med tsaritsan. Nej, han svängde inte sin ryktesvis väldiga penis på nattliga krogar
Antony Beevor vederlägger i sin bok en gång för alla de många myterna om ”den galne munken”. Nej, Rasputin hade inga erotiska eskapader med tsaritsan. Nej, han svängde inte sin ryktesvis väldiga penis på nattliga krogar eller inledde förhållanden med tsarens döttrar.
Däremot utövade han, genom dessa och andra ofördelaktiga rykten, ett indirekt inflytande på den våldsamma politiska utvecklingen i Ryssland. Skvallret och propagandan underminerade respekten för tsarens ställning och ledde till hans fall. Därför utspelar sig berättelsen om Rasputin i samma ingenmansland mellan sanning och myt, fakta och fantasi som vi känner igen i dag. Poeten Fjodor Tiuttjevs ord att Ryssland inte kan förstås enbart med sinnet gäller i dag inte längre bara Ryssland, utan hela världen.
Just därför är det så lockande att se skuggorna av Rasputin smyga runt också i vår tids politiska kulisser. Den brittiske rådgivaren Peter Mandelson, som sägs ha drupit gift i örat på en rad Labourledare och nu slutgiltigt avpolletterats i skandalen kring Jeffrey Epstein. Steve Bannon och Stephen Miller, Donalds Trumps demiurger, som visserligen riskerar att snabbt bytas ut men i gengäld exekverar sin manipulativa konst medan de ännu har härskarens öra.
Ändå är det den religiösa dimension som Rasputin förde med sig in i maktens korridorer som i dag är mest iögonenfallande. Antony Beevors berättelse om Rasputin kan med fördel läsas parallellt med teologen Joel Halldorfs nya bok ”Makten och det heliga”, som belyser hur en fanatisk och förvriden gudstro blivit en alltmer bärande beståndsdel i den moderna politiken.
Inte minst i USA är det tydligt hur religiösa fanatiker tagit över allt mer av tolkningsutrymmet. När ”krigsministern” Pete Hegseth – i likhet med Rasputin en man med benägenhet för svärmeri och spritmissbruk – talar om den amerikanska krigsinsatsen i Iran gör han det med våldstirader som får mullorna i Teheran att framstå som måttfulla humanister; Hegseth anbesvor nyligen trupperna att i Jesu namn bruka ”överväldigande våld mot dem som inte förtjänar någon nåd”. I veckan följde han upp med en än mer svavelosande förbön, som emellertid visade sig vara hämtad inte ur bibeln utan ur actionfilmen ”Pulp fiction”. Parentetiskt kan noteras att Hegseths nära rådgivare Rick Buria – en karismatisk helikopterpilot som uppträder i flygarjacka – i den amerikanska skvallerpressen kallas ”Rasputin Ricky”, inte minst för det förtroende han sägs åtnjuta från Hegseths hustru Jennifer.
Hans andliga rådgivare, den övertända framgångsteologen Paula White, leder i dag Vita husets avdelning för trosfrågor och menar att presidenten är den smorde frälsaren
Trump själv håller som bekant bibeln upp och ner, muckar gräl med påven och lägger ut bisarra AI-bilder av sig själv i rollen som Jesus. Men det hindrar inte att han på djupet förstår den religiösa fanatismens propagandistiska betydelse. Hans andliga rådgivare, den övertända framgångsteologen Paula White, leder i dag Vita husets avdelning för trosfrågor och menar att presidenten är den smorde frälsaren som kommer att segra i Guds namn.
Också i Ryssland föreställer sig landets härskare, likt tsar Nikolaj på sin tid, att närheten till den religiösa sfären ska sätta honom i en andlig och mystisk förbindelse med befolkningens själ. Joel Halldorf skriver om hur Vladimir Putins nära samröre med patriarken Kirill bland annat innebär att den rysk-ortodoxa kyrkans överhuvud välsignar ryska trupper och ger teologiskt understöd till kriget i Ukraina, medan presidenten som tack kysser ikoner, tänder ljus och utväxlar broderliga omfamningar med patriarken.
Som mer genuin framstår Putins relation till ideologen Alexander Dugin, vars framtoning som gammaltroende ortodox präst företer inte bara fysiska likheter med Rasputin. Det var med hjälp av Dugins vurm för rysk nationalism, nazistisk ockultism och mysticism som den obskyre skriftställaren Vladislav Surkov – aktuell som förebild till den slipade marionettmästaren i filmen ”Trollkarlen i Kreml” – förvandlade Putin från slätstruken byråkrat till storrysk imperialist. Surkovs maktteori byggde på idén om den starke tsaren – en mytisk ledare som kan hålla Ryssland undan katastrofen.
Inför framtiden, alltså, inte endast förtvivlan
Gudsmannen Rasputin gick – precis som många charlataner – ett tragiskt slut till mötes, mördad av en grupp höga adelsmän. Hans död föregick inte bara tsarväldets fall utan förebådade också den ryska revolutionen – utan Rasputin, ingen Lenin. Kriget mot Japan 1905 och de katastrofala förlusterna i första världskriget var början till slutet. Förtroendet var förbrukat.
Antony Beevor understryker särskilt betydelsen av det sistnämnda. När en regim inte bara har förlorat sitt folks förtroende utan också förtroendet för sig själv är dess fall nästan oundvikligt. I samhällen som styrs av överdåd, vidskepelse och religiös fanatism kommer de härskande förr eller senare förlora förmågan att förstå vanligt folks verklighet. Det förkrossande nederlaget för Ungerns Viktor Orbán, ännu en av den påklistrade kristna nationalismens representanter, visar att historien alltjämt lär ut liknande lektioner.
”There is not necessary pure despair for the future”, sade Antony Beevor under sitt Sverigebesök i veckan – och syrenknopparna fylldes med ännu en nyans av grönt.
Inför framtiden, alltså, inte endast förtvivlan.
Människors vrede mot dem som bedragit dem är konstant.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
