Fjolårets VM i Trondheim kan inte summeras annat än som succé för Ebba Andersson. Två individuella guld – där hon besegrat hemmahoppet Therese Johaug – och ett stafettguld.
Men fjärdeplatsen i den avslutande femmilen, efter att ha kört på guldvinnande Frida Karlssons skidor, sved. ”Först grät jag bara skiten ur mig”, berättar hon.
– Jag var verkligen glad för Fridas skull. Det som mycket gjorde att jag var så besviken var att jag som motivationsbild hade målat upp hur vi skulle komma in där och tvåla dit de där norskorna, vara etta och tvåa, och jag hade varit lika glad oavsett vem som var först.
Hon berättar att hon tog sig samman tillräckligt för att ta sig tillbaka till hemmet i Östersund. Under de tre timmarna i bilen tänkte hon ”nu lämnar jag loppet där borta” men ändå tog det flera dagar innan hon kände att hon verkligen gick vidare.
– Nyckeln var att hitta acceptans i att sånt kan ske. Lika gärna som att jag hade kunnat bli bortvallad, bryta en stav eller ha en dålig dagsform – det hör till.
Att få perspektiv, att minnas att hon före mästerskapet inte förväntade sig att ta tre guld, och att se vad hon faktiskt lyckats med hjälpte också.
Hon har arbetat med en mental coach i flera år, för att kunna just vidga perspektiven, inte snöa in på detaljer och inte vara så hård mot sig själv.
– Men som skidåkare är jag ofta min prestation. Det är svårt att ta av sig ”personen Ebba-kepsen” och vara skidåkaren, rollerna går mycket hand i hand. När det inte lirar på skidåkarplanet blir man som person också påverkad.
Ebba Andersson tog fyra medaljer, varav två guld, även på VM i Planica 2023. Med VM-bilderna färskt i minne är det nästan svårt att föreställa sig att 28-åringen saknar en individuell OS-medalj.
Närmast var hon som glad fyra i Pyeongchang 2018.
– Jag har fått uppleva två OS med lite olika förväntningar från mig själv. Inför mitt första hade jag inte några jättemeriter på seniornivå så jag gick in med känslan att jag hade allt att vinna. I det andra tänkte jag ”det var så nära sist, det är väl nu det ska ske”, jag la kravlistan för mig själv lite för högt.
När dina egna förväntningar krockar med utfallet, hur lätt är det att stoppa undan det senaste loppet?
– Så länge det finns lopp finns det hopp. Som elitidrottare försöker man alltid se möjligheter, annars är det liksom ingen idé att ställa sig på startlinjen.
Men ett mästerskap tar slut. I OS i Peking 2022 hade det inte klaffat hundraprocentigt på de inledande distanserna; Ebba Andersson hade ändå känslan att ”det kanske inte är så långt bort”. Men tremilen blev en bitter upplevelse när hon tappade bronsmedaljen in mot mållinjen.
– Då fanns det inget mer. Då var det tufft för då kom de andra loppen, som jag också egentligen känt viss besvikelse kring, i kapp.
I sitt tredje OS hoppas hon slippa använda de strategier för motgång som hon fått hjälp av sin mentala coach att ta fram.
Kan man behöva bearbeta framgång också, kan de stiga en åt huvudet?
– Jag har inte upplevt att det varit ett problem. Det är boostande att känna att man är där man vill vara, det behöver inte bara vara resultat utan att man känner att man tar steg framåt i träningen. Jag tackar och tar emot framgång alla dagar i veckan.
Läs mer:
OS i Milano Cortina – schema dag för dag
Ebba Andersson: ”Jag behöver mer och mer paus från skidåkning”
