Hellen överlevde skyttens kulor: ”Det kommer i vågor, jag vet det nu”

Ljusen har brunnit ut. De sista nallebjörnarna har täckts av is.

Nya elever strömmar ut genom de lagade entrédörrarna. De pratar i telefon medan de rör sig över parkeringen, där bilarna länge stod kvar bakom avspärrningarna.

Hellen Werme, 36, kör in sin lilla Toyota, täckt av snösmuts. Hela arbetsdagen har hon skyndat mellan de äldre.

Under sommaren höll minnena sig på avstånd, som om värmen och de långa dagarna gav skydd. Hon tänkte att det värsta nog var över.

Sedan kom hösten. Gatubelysningen kastade skuggor. Och vintern, med snön.

När hon en dag passerade skolan slogs hon av att allt såg ut exakt som timmarna efter, när hon släpptes ut från polisens uppsamlingsplats vid Myrorna, utan ytterkläder och med urladdad telefon.

– Klumpen i magen växte igen, säger hon.

Den 4 februari i fjol befann sig Hellen Werme tillsammans med halva sin undersköterskeklass i metodrummet på Risbergska när den första smällen hördes.

Den andra halvan var kvar i klassrummet.

Sex av de 21 eleverna dödades, klassen drabbades hårdare än någon annan.

Nyckeln i låset, en snabb vridrörelse.

Hellen och hennes man fick tillträde till radhuset dagarna före skjutningen. Hon minns hur huvudet snurrade av inredningsvalen.

– Jag lade hur mycket tid som helst på att planera rätt ton på väggfärgen, säger hon och tittar upp mot de beigegrå väggarna.

Tiden efter skjutningen ville hon bara riva. Hon tog kofoten och bände och slog. Dammet yrde, byggdelarna gav vika. Hennes man sa att det räckte, men Hellen var inte färdig. Hon fortsatte att sparka och slå.

Först i oktober kunde de flytta in.

Maken kommer in genom dörren. Den 4 februari i fjol blev han uppringd när han var på rörjobb utanför Askersund. Genom det tjutande brandlarmet hörde han hennes låga röst, från metodrummets gömställe.

Nu har han hämtat barnen på förskolan. Den treårige sonens overall ska krängas av och hängas på tork. Den fyraåriga dottern måste snabbt få något att äta.

Det blir två cola-nappar.

– Innan var jag jättehård med sötsaker. Nu känns tandläkarbesök som ingenting, säger Hellen.

Nyligen skulle hon få vara ensam en dag. Utan man, föräldrar eller barn. Hon gick runt mellan sängen, soffan och badrummet, som i dvala. Till sist ringde hon sin man:

– Kom hem.

Hon skrapar tofflan mot det nylagda trägolvet.

– När inget händer spökar hjärnan. Så jag håller igång.

Hellen Werme städar undan sonens favoritleksak, ett låtsasvapen hon ångrade redan när hon köpte det.

Sedan tar hon fram telefonen och visar Whatsapp-gruppen. Den heter kort och gott ”Klassen”.

Överlevarna har fortsatt att skriva till varandra. De skickar hjärtan, föreslår promenader och fika. Delar bilder på de sex kamraterna som inte längre finns.

Det som hände är alltid nära. En dag på stan med barnen var hon övertygad om att hon såg Salim. För ett ögonblick rådde ingen tvekan.

Hon skrev om det till klassen. Gruppen håller henne uppe.

Barnens middag väntar hos morföräldrarna. De bor nära, men Hellen tar alltid bilen.

Dottern har förstått att något har hänt. Att någon kom till mammas skola. Att mamma varit ledsen. Nu vill hon stanna, och klamrar sig fast.

För Hellen har det inte blivit någon frukost. Lunchen försvann också, av bara farten, mellan jobb och ett läkarbesök.

Hon mikrar mat till dottern, mammas kyckling och curry-pasta. Den egna tallriken blir stående. Hon återvärmer, glömmer, värmer på nytt.

Till slut får Hellen i sig några snabba gafflar. Klockan är 19.35.

Den sista tvätten som ska upp till föräldrarna är sorterad. Dottern sitter försjunken bakom blinkande färger.

Då kommer tankarna.

Kvällarna i hemtjänsten, i kvarter hon inte känner, känns läskigare nu. Och så är hon rädd för vad som ska hända med Whatsapp-gruppen. Någon har lämnat den, en annan har slutat skriva.

När årsdagen kommer hoppas de ändå kunna samlas. Hon ser fram emot det.

Det är kanske inte lättare i dag, men allt är inte längre nytt och hon känner igen tecknen.

– Det jobbiga kommer i vågor, säger hon. Jag vet det nu.

Hon reser sig igen. Klockan närmar sig åtta, det är egentligen läggdags. Dottern kränger på sig Frost-dräkt och overall, och ytterdörren går upp.

Vid skolan kliver de ur bilen. Hellen tar dottern i handen och leder henne fram genom den tiogradiga kylan.

– Kommer du ihåg mammas kompisar? säger hon och nämner dem en efter en. Det är för dem vi är här.

De böjer sig ner och hjälps åt att tända ljuset.

De sista eleverna har lämnat parkeringen. Vaktmästaren låser de lagade dörrarna, och kvällen stillnar.