”The secret agent” söker mörkret och döden bakom karnevalens glitter

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Det är inte så ofta man får möjligheten att förlora sig i filmer. Gå vilse utan att vilja hitta ut igen. Även de bästa är trots allt ganska förutsägbara. Men av Kleber Mendonça Filhos långa, vindlande retrothriller från ett karnevalsutmattat Pernambuco sväljs man hel. Och njuter av det, trots klaustrofobi, förföljelse, hetta och mardrömmar

Året är 1977, tolv år in i den tjugoåriga diktaturen när Armando (Wagner Moura), som till en början använder täcknamnet Marcelo, anländer till sin hemstad Recife i en lysande gul folkabubbla. På flykt från myndigheterna och med hopp om att kunna återförenas med sin son.

Korruptionen i hela Brasilien har nått bisarra nivåer. Företagsledare tagit över marionettrådarna, polismakten har kriminaliserats och bildat oheliga allianser med avdankade militärer och kontraktsmördare.

Wagner Moura (”Tropa de elite”, ”Narcos”) svalkar ner med ett subtilt lugn. Med nedtonat skådespeleri och exakta skiftningar i blick och hållning lyckas förmedla hur Armando både är hemma i den här världen och är traumatiserad av den. Att han liksom lossnat från sitt liv och blivit en betraktare.

Det första han ser när han kör in för att tanka är ett lik, mitt på vändplanen, nödtorftigt skylt av pappkartonger. Poliserna är upptagna med karnevalen, berättar den fetlagda bensinmacksföreståndaren och jagar bort vildhundar från det stinkande köttet. 91 liv har ”festligheterna” krävt än så länge. Stans synnerligen obehagliga polischef (Robério Diógenes), som snart gör entré med glitterrester i håret och utsmetat läppstift, skryter om att de ledigt kommer att passera hundra innan allt är över.

Armando får en fristad i ett kollektiv, basat över av Tânia Marias stentuffa, kedjerökande lilla tant i badtofflor och städrock (en karaktär som det redan vuxit upp en smärre kult kring). Allt tyder på att han är vad titeln annonserar: en hemlig agent i något slags motståndsrörelse.

Först en bra bit in i filmen får vi reda på hans bakgrund och varför han har ett pris på sitt huvud.

Först en bra bit in i filmen får vi reda på hans bakgrund och varför han har ett pris på sitt huvud. ”Hemliga agenter”, människor som tvingas leva under falskt namn, tala i kod och söka upp oavlyssnade telefoner, blir alla som som inte lyckas stänga ögon och öron under en diktatur. Armando vill bara få sitt liv och sin familj tillbaka, men det enda som öppnar sig är nya labyrinter.

Allt hänger samman och inget går ihop. Karnevalsfigurer tränger sig in i hans mardrömmar.

Kollektivets huskatt har två ansikten (värdinnan kallar dem Lisa och Elisa och benämner dem i pluralis). Poliserna försöker smuggla ut ett människoben som hittas osmält i en hajmage samtidigt som ”Hajen” visas på svärfaderns biograf och Armandos son drömmer mardrömmar om hajar. ”Det håriga benet” får eget liv som omåttligt populär följetongs-skröna i den lokala tidningen, ett sätt att skriva om våldet och skräcken som drar som kalla stråk under karnevalsyran men aldrig får benämnas.

Tecken och samband, men ingen lösning.

När man tappar greppet om historien – Mendonça Filho tillåter sig många utvikningar och sidospår för att belysa alla aspekter av tiden och platsen – så fångas man upp av det magiska fotot; den smutsiga, atmosfäriska färgprakten som osar sjuttiotals-Kodak, de förföriska musikvalen och alla utmejslade och oväntade karaktärer och ansikten.

Mendonça Filho började en gång som filmkritiker och det märks (ibland lite mycket). Filmen är släkt med både Robert Altmans ”Långt farväl” och Paul Thomas Andersons ”Inherent vice”, men han har så mycket mer konkret att berätta om var vi befinner oss.

När den svarta tuppen gal ska man vända sig till latinamerikanerna. De vet allt om diktaturer, hur de växer fram, hur de känns i kroppen och vilka lögner, självbedrägerier och våldsspiraler de leder in i. Och om den becksvarta absurdism som är det enda sättet att spegla verkligheten.

”The secret agent” talar till alla sinnen utan att förklara någonting. Dessutom låtsas den vara en genrefilm, så att man dras in i den utan att hinna försvara sig; så att säga med popcornen halvvägs till munnen om. Mer film än så kan man inte begära.

Se mer. Tre andra brasilianska framgångar: José Padilhas ”Tropa de elite” (2007), Walter Salles ”I’m still here” (2024), Gabriel Mascaros ”Den blå vägen” (2025).

Läs fler film- och tv-recensioner