I Jonas Hassen Khemiris senaste roman ”Systrarna” finns ett stycke som lyser av sårbarhet.
Det utspelar sig när berättarjaget, Jonas, skriver om ett barndomsminne som gör att han börjar gråta. Han förstår inte varför hans 42 år gamla ögon plötsligt ”producerar salthaltig vätska” när han tänker på händelsen. Men han vet att han kommer gå igenom texten senare och noggrant klippa sönder passagen: ”jag kommer ta bort varje mening där det står att jag gråter, bara för att jag inte vill framstå som svag eller manipulativ eller barnslig.”
Stycket är symptomatiskt för samtidsmannens trassliga förhållande till utlevande känslor. I den nya fackboken ”Gråt. Tårarnas filosofi – från antiken till idag” försöker Eric Cullhed gå till botten med bölandet. Vad är meningen med tårarna, frågar han sig, och hur kan något som ligger oss så nära ändå vara så gåtfullt?
Cullhed, som är professor i grekiska, undersöker lipandet med samma detaljiver som en Dylanolog dissekerar låttiteln ”It takes a lot to laugh, it takes a train to cry”. Gråtskammen – som Khemiris minnestårar tangerar – är ett huvudspår i boken.
Med hjälp av forskare och filosofer försöker Cullhed även hitta förklaringar till varför gråt inte bara är ett svaghetstecken – utan ett språk som rymmer både sårbarhet och styrka. Han tar även hjälp av författarna, från Mo Yan till Selma Lagerlöf och Thomas Mann.
Att orientera sig i tårarnas terräng är populärt i vår tid. Den amerikanska poeten Heather Christles brett hyllade ”The crying book” från 2020 (vars omslag är märkligt likt Cullheds bok) är en hybrid av memoar, kulturhistoria och poetisk reflektion. Hon landar i att det publika snyftandet handlar om att vi vill bli sedda. Det är därför känslobaserade tårar innehåller en större mängd protein, skriver hon, och således rinner långsammare ned för våra kinder: ”På så sätt kan de lättare uppfattas av omgivningen.”
Tårarna är ett språk som binder oss samman, menar Cullhed och Christle, men särskilt bland män har gråten också ofta varit förbunden med skam, något som även Claes Ekenstam visar i boken ”Den manliga smärtan” (2025).
I det första avsnittet av ”The Sopranos” speglades just den här konflikten i 2000-talets maskulinitet. Det sker när gangsterbossen Tony sitter hos terapeuten och exploderar i ilska över samtidens krav på känslomässig öppenhet: ”Nuförtiden ska alla gå till psykologer och kuratorer. Vad hände med Gary Cooper? Den starka, tysta typen. Han var en riktig amerikan. Han var inte i kontakt med sina känslor. Han gjorde bara det som han skulle göra.” Tiden är ur led, menar Tony Soprano (som själv gråter flera gånger i serien) – men det är inte riktigt rätt.
I Peter Englunds essä ”Om gråtens historia” (1991) förstår man att det offentliga bölandet inte alls är nytt – utan något som snarare gjort comeback.
”Det är en tid förtjust i starka känslor” sammanfattar han. Men inte vår tid, utan åren runt sekelskiftet 1800: ”Europa gråter och dyrkar sitt svårmod, njuter sin melankoli, gläds sin sorg.” Goethe och hans lidande Werther bidrar till att kratta känslornas manege. Englund betonar den stora skillnaden mellan tiden före och efter 1800-talet – det är först under 1900-talet som ett ideal om den behärskade, känslokontrollerade mannen gör offentlig gråt riskabel.
Ett belysande exempel: under primärvalskampanjen inför det amerikanska presidentvalet 1972 höll Edmund Muskie ett tal där han försvarade sin fru mot ett nedsättande angrepp. Rösten brast, och det såg ut som att han grät (själv skyllde han efteråt på snöflingorna som smälte i hans ansikte). Händelsen tolkades som ett tecken på bristande karaktär och bidrog till att hans presidentkandidatur kollapsade.
Men under 00-talet anas ett galopperande, manligt, gråtskifte. Khemiri är bara en av många uppburna samtidsmän som låter bli att korrigera sina tårar – och det belönas numera ofta med sympati, snarare än förakt. När Barack Obama brast i tårar över sin döda farmor under presidentvalskampanjen 2008 var det ingen som betraktade det som politisk kryptonit.
Fler axplock från den senaste månaden: Robert De Niro bröt ihop i podcasten ”The best people”, Håkan Juholt berättade för Aftonbladet hur ”tårarna forsade” när barnbarnet föddes och Dolph Lundgren grät i ”Skavlan”. Sportvärlden fylls ideligen av gråtande män; LeBron James, Novak Djokovic, Romelu Lukaku och Sebastian Samuelsson är bara några exempel på atleter som blottat sin sensibilitet den senaste tiden.
Jale Poljarevius självbiografi ”Polismannens tårar” från i fjol förstärker bilden av ett nytt manligt gråtparadigm. På omslaget möter vi en råbarkad polischef med tre decennier av grovt våld bakom sig – men i boken betonar han vikten av att ”våga visa sårbarhet”. Känslan är att Gary Cooper, Tony Sopranos ideal, i dag inte hade tvekat att gråta ut hos Marc Maron.
Själv var jag som barn lika hjärtnupen och modlös som lejonet i ”Trollkarlen från Oz”. Små och stora händelser kunde utlösa det välbekanta förstockningsförloppet i halsen, stickningarna i näsan, bränningarna bakom ögonlocken. Det kunde räcka med att jag förlorade en tennismatch, fastnade i ett gammalt fotografi eller läste en läskig bok. Tårarna kom och försvann lika snabbt, som ett moln som passerar solen. Med komisk beslutsamhet försökte jag maskera min melodramatiska sida eftersom jag tidigt hade lärt mig vad som gällde: Boys don’t cry.
Karl Ove Knausgård tycks ha varit likadan. I den sista delen av årstidssviten ”Om sommaren”, finns miniessän ”Tårar”. Efter att ha borrat ner sig i de biologiska detaljerna graviterar han mot sig själv: ”Att jag inte slutade gråta ohämmat som litet barn, utan bara fortsatte gråta för minsta småsak, betraktades som ett fel, samtidigt som jag också avslöjade hemligheter om mig själv och därmed visade svaghet.”
Rädslan för att framstå som svag är djupt rotad, visar Eric Cullhed – priset för tårarnas manifestation av vår underkastelse kan vara högt: ”uppvisningen urholkar vårt självförtroende liksom vårt anseende inom den grupp vi tillhör”.
Som vuxen har jag lärt mig reglera känslolivet. Men lättrördheten kan fortfarande övermanna mig, ofta i samband med läsning. Kanske har skönlitteraturen blivit ett kryphål. Jag minns hulkandet efter de sista sidorna i Jonathan Safran Foers ”Extremt högt och otroligt nära”, fulgråten (det var inte vackert) när jag läste Hanya Yanagiharas ”Ett litet liv”, ansiktsförvridningarna i kölvattnet av Kerstin Ekmans ”Löpa varg” och tårarna över Denis Johnsons ”Tågdrömmar” under sportlovet i Jämtland.
Medan jag skriver det här lovar jag mig själv att senare noggrant klippa bort de personliga delarna. Ta bort varje mening där det står att jag gråter, eftersom jag inte vill framstå som svag.
Men sedan ändrar jag mig när jag minns vad Tomas Tranströmer skriver i en av sina mest berömda dikter ”Romanska bågar” innan han – ”blind av tårar” – föses ut på den solsjudande piazzan:
Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Läs mer:
Leif Zern: Tårarna i kulturen är ett kristecken
