Ett glatt rop hörs när Nerikes Allehandas reporter Henrik Brändh kliver ur redaktionsbilen utanför Campus Risbergska. Dagen innan årsdagen för Sveriges värsta skolskjutning springer de på varandra vid minnesplatsen igen; journalisten utsänd att bevaka efter dådet och Krister Karlsson Condró som förlorade sin fru inne på skolan.
Kramarna som utbyts är hårda, skratten bullriga. Vid ett enda tillfälle mörknar Krister Karlsson Condrós blick, när han tittar bort mot entrén.
– Jag undviker att åka hit, säger han och ryser till innan han ser bort igen.
De två männen lärde känna varandra på en fotbollsplan, många år före tragedin som samlade dem för ett år sedan. När de stötte på varandra vid skolan i fjol, veckan efter skjutningen, hade ingen av dem en tanke på varför den andra var där.
– Jag hann inte se vem det var, plötsligt kom någon och skulle ha en kram, skrattar Henrik Brändh och Krister Karlsson Condró stämmer in, med tårar vilande under ögonfransarna.
Under året som gått har Henrik Brändh skrivit flera artiklar om vännens öde.
Närheten till katastrofen – och till de drabbade – har präglat det gångna året på Nerikes Allehandas redaktion. Tidningen har deltagit på fem begravningar, intervjuat nästan alla offrens anhöriga och skildrat flera överlevandes väg tillbaka.
Hundratals vittnesmål har samlats ihop, tusentals bilder tagits. NA gjorde 50 livesändningar bara under första veckan efter dådet.
Några timmar före det oplanerade mötet vid minnesplatsen pågår ett febrilt förberedelsearbete inne på tidningsredaktionen. På morgonmötet sätts ett minutschema för massmordets första årsdag. Sedan samlas nyhetsdesken och ritar upp hur sajten ska se ut i olika lägen.
– Det är en väldigt speciell dag, säger webbredaktör Eric Fiedler och fortsätter:
– Vi vill göra ett intryck, det ska vara stort men värdigt. Vi vill signalera att vi ser det ni ser och tänker på det ni tänker på.
Det hann bli sommar innan något annat än Risbergska låg i topp på NA:s sajt. För deskreportrarna blev rapporteringen ett slags skydd mot det som hänt.
– Alla här har någon koppling till Risbergska, men det blev också väldigt mycket ett jobb. Vi försökte skriva bra rubriker, säger reporter Daniel Nilsson. Kollegan Alice Tholvin fyller i:
– Det var lite som ett beroende. Jag ville inte gå härifrån. Man gick hellre och tog en öl med kollegor än hem och sov.
Att så många av de drabbade valt att öppna upp sig för reportrarna tar nyhetschef Stellan Norén som ett kvitto på att de valde rätt väg, som gick försiktigt fram i rapporteringen.
– Vi ska vara kvar här tillsammans med de här människorna. Så för oss blev det otroligt viktigt att inte göra några övertramp, säger han.
Polisens tystnad timmarna efter dådet gjorde att nyhetsredaktioner var tvungna att fatta ett beslut: publicera osäkra uppgifter om dödsfall eller hålla fast vid polisens information om skadade, trots att den uppenbart inte längre stämde.
Nerikes Allehanda valde det senare.
– Det är möjligt att vi hade gjort annorlunda med facit i hand, vi visste ju inte att polisen skulle dröja så länge. Men samtidigt var 10 000 personer inrymda i vår stad, att skriva om döda utan att ge någon mer information hade kunnat skapa en enorm panik lokalt, säger Stellan Norén.
Under den allmänna förvirringen fylldes sociala medier och forum av rykten och lögner. Men allmänheten fick sin information framför allt från etablerade medier, enligt en rapport från Institutet för mediestudier.
I Örebro var lokala nyhetsmedier en betydande informationskälla för 83 procent av befolkningen. Örebroarna hade också bättre koll på omständigheterna än resten av Sverige, och visste mer om vilka rykten som stämde och inte, enligt rapporten.
Nerikes Allehanda har nominerats till Tidningsutgivarnas pris i tre kategorier för sin bevakning.
– Vi har varit väldigt stolta. Och vi är framför allt väldigt nöjda med vårt förhållningssätt, att vi valde att vara försiktiga och att hålla på det etiska, säger Stellan Norén.
På eftermiddagen efter massmordet fick NA höra om tillslaget mot gärningsmannen Rickard Anderssons lägenhet, men alla nyhetsreportrar var upptagna. Då kastade sig tre av redaktionens sportreportrar i väg. Redan efter första veckan hade alla redaktionens drygt 40 medarbetare bidragit till bevakningen.
Hissen åker ned mot garaget i källarplan och reportrarna Anna Levin och Henrik Brändh kliver ur.
Henrik Brändh minns den febriga redaktionen och den ilande känslan i magen när den 4 februari 2025 började gå mot kväll.
– Jag kom på att ”fan, min son fyller 15 i dag”, berättar han och fortsätter:
– Så jag ringde upp honom och bad om ursäkt, men han fattade. Han är klok.
Henrik Brändh och Anna Levin var bland de första reportrarna i Sverige som anlände till insatsen vid Risbergska. När de strax före lunch styr redaktionsbilen mot skolan minns de resan de gjorde för ett år sedan.
– På radion sa de om igen: ”Vänd om du ser blåljus”, berättar Anna Levin.
45 minuter efter första larmet var Anna Levin framme, som del i NA:s andra team på plats. När det sjönk in att en skolskjutning pågick kunde hon inte längre skriva.
– Mina händer började skaka så här, säger hon och nästan viftar med handen upp och ned.
– Jag lugnade mig sen, men under alla år har jag aldrig varit med om att jag blivit så rädd.
Henrik Brändh gick själv gymnasiet på Risbergska och minns platsen med värme.
– Jag kan ju det stället som min egen ficka, säger han och kisar då han försöker minnas.
Nu väcker lokalerna också andra känslor.
– Det går inte att gömma sig där. När det kommer in någon med tungt vapen är man chanslös.
Ingen av dem har varit vid Risbergska mer än en handfull gånger sedan den första intensiva arbetsveckan. Under resan mot skolan pekar och visar de allteftersom att händelser kommer tillbaka i minnet.
Reportrarna på Nerikes Allehanda verkar vara redo för att tragedin på Risbergska alltid kommer att vara en del av deras bevakningsområde.
– Numera nämns Örebro i samma andetag som Columbine. Man fick lära sig om Ådalen i skolan, och här, 100 år senare, dödades dubbelt så många, säger Henrik Brändh.
Samtidigt, resonerar han i bilen, måste även annat tillåtas ta plats.
– Det var fantastiskt sorgligt första veckorna, sen har verkligheten återvänt. Folk vill vidare.
Minut för minut: Dådet på Risbergska














