Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Örebro var fortfarande i chock efter massmordet på Risbergska skolan när Ulf Kristersson tog till orda. I ett fantastiskt tal till nationen visade han det ledarskap som stunden krävde. Vi är ”ett Sverige”, sa han. ”Inte vi och dem. Inte ung eller gammal. Inte född här eller född utomlands.”
För ”i Sverige tror vi på människor”. På människors vilja att ta sig framåt och hjälpa andra att nå dit – och offren på Risbergska skolan hade gjort just det, menade statsministern.
Ett år senare undrar jag: Hur känner Ulf Kristersson inför de orden i dag?
För regeringen är tydlig: Den som tror att alla är välkomna misstar sig. Tidöpartierna är så måna om att få fler att lämna landet att de nu till och med infört ett återvandringsbidrag – på 350 000 kronor.
Och nej, det handlar inte om arbetslinjen. Sverige utvisar nu även dem som har ett jobb, men inte en hög lön. Och snart räcker det inte heller att ha ett välbetalt jobb för att sitta säkert: Advokatsamfundet varnar för att de tilltänkta vandelslagarna formulerats på ett sätt som gör att det kan räcka att ha släktband med fel person för att bli utvisad.
Regeringen är så mån om att utvisa fler att den gör upp med en nyss terrorklassad syrisk islamistledare för att göra jobbet.
Eller att fylla 18 – ungdomar får efter förändrade regler nu beskedet att de kommer att utvisas, eftersom de inte längre anses behöva sina föräldrar som har fått permanent uppehållstillstånd.
Ja, regeringen är faktiskt så angelägen om att utvisa människor att den gör upp med en nyss terrorklassad syrisk islamistledare för att göra jobbet.
Så vad hände egentligen med Ulf Kristerssons fina ord? Och varför använder inte oppositionen hyckleriet mot honom? Jo, för att Socialdemokraterna är precis lika fega – fullständigt livrädda för anklagelser om att de vill att folk ska få stanna.
Men vid någon tidpunkt måste de väl ändå bli mer rädda för den skada de gör på Sverige? Inte bara gentemot de företag och kommuner som nu desperat behöver arbetskraften som utvisas. Utan också för den stora del av befolkningen som börjat ställa sig frågan: Är jag välkommen? Hör jag hemma här?
När migrationspolitiken började läggas om för tio år sedan var alla tydliga: de var inte emot invandrare, de var emot en för stor invandring. Så långt inga konstigheter. Men om partiledningarna ser sig i spegeln i dag: är det verkligen fortfarande vad de säger?
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Rutte kan inte fortsätta som Natochef efter den här veckan
Lisa Magnusson: Är Mette-Marit förövarens cool girl?
















