Som om det inte räckte med att ständigt behöva freda ”Lolita” från historiska anklagelser om osedlighet och perversion! Nu ska man dessutom, som vän av romanen, behöva leva med att det var Jeffrey Epsteins favoritbok.
Att sexbrottslingen – ett ord som inte riktigt räcker till för att beskriva Epstein, mannen som blev det slutliga beviset för att Stanley Kubricks konspirationsklassiker ”Eyes wide shut” är en dokumentär – var förtjust i Vladimir Nabokovs roman från 1955 är förvisso inget som framkommit först i och med den senaste tidens släppta Epstein-dokument. (Som av en händelse var det samme Stanley Kubrick som regisserade filmatiseringen av ”Lolita” från 1962.)
Det flygplan med vilket han och hans mäktiga vänner flög till Little Saint James, Epsteins privata trafficking-ö i Karibien, kallades som bekant för Lolita Express. Enligt uppgift hade Jeffrey Epstein ett exemplar av ”Lolita”, möjligen till och med en förstautgåva, liggande på sitt nattduksbord. Inga andra böcker, bara den.
Nyligen offentliggjordes också en rad bilder från Jeffrey Epsteins dödsbo, föreställande en kvinnokropp där någon har skrivit de kända inledningsmeningarna från ”Lolita” – en rad på höften, en upp över halsen, en på foten och en längs med ryggraden: ”She was Lo, plain Lo, in the morning, standing four feet ten in one sock. She was Lola in slacks. She was Dolly at school. She was Dolores on the dotted line.” Fattas gör bara en bild på styckets finalmening: ”But in my arms, she was always Lolita.” Kanske var den skriven på en kroppsdel man inte kunde visa upp.
Man blir beklämd, och oändligt generad, av det juvenila i tilltaget. För hur står det egentligen till med läsförståelsen hos the one percent?
Inte kan det vara så urbota dumt att Jeffrey Epstein helt enkelt identifierade sig med romanens berättare Humbert Humbert? Den medelålders mannen med en livslång erotisk fixering vid 9- till 14-åriga flickor, som kidnappar och förgriper sig på sin 12-åriga och hastigt anskaffade styvdotter Dolores Haze?
I Dagens ETC skrev Selma Brodrej nyligen om just detta – att älska ”Lolita” i ljuset av att Jeffrey Epstein också älskade ”Lolita”. ”Som Nabokov-fan känns det som att sexualförbrytaren begår griftefridsbrott på den store författaren”, skriver hon, också eftersom själva romanen misstänkliggörs i rapporteringen: ”Boken framstår som lika primitiv och banal som Epsteins egna övergrepp. Journalisterna som skriver om den indikerar att Nabokov inspirerade Epstein.”
Men så är det förstås inte. Eller rättare sagt, så kan det tyvärr visst vara, men det är ingenting som vare sig romanen eller dess författare kan lastas för. Det är inte nödvändigtvis så att författaren till en roman är den som bäst förstår den, men man kan notera att Vladimir Nabokov många år efter bokens utgivning kände sig nödgad att förklara att Dolores Haze visst inte var någon förförerska utan ”ett stackars barn som har förletts”.
Gissningsvis tolkar majoriteten av ”Lolitas” läsare inte romanen som en instruktionsbok för pedofiler, utan tvärtom som en kuslig skildring av hur en förövare rättfärdigar sitt brott för sig själv. Gissningsvis känner de flesta stor empati med den 12-åriga Dolores Haze.
Samtidigt är det vanligt att framför allt kvinnliga läsare av ”Lolita” förnekar att det över huvud taget finns något sensuellt över romanen, både förr och nu, i ljuset av Epsteins olyckliga fäbless för den. Det vill inte jag göra. Boken är full av, om inte erotik, så åtminstone dubbeltydighet. Det är i själva verket det som är dess styrka. Väl inlurad i Humbert Humberts förvridna tankevärld börjar man, helt enkelt eftersom han sexualiserar den 12-åriga flickan, att göra detsamma. De motstridiga känslor som följer är beviset på den stora konstupplevelse man varit med om.
”Man går från att godkänna till att förkasta, från äckel till medkänsla, från att le över berättarens speciella humor till fullständig fasa. Man förstår honom och man förstår honom inte, man följer hans vansinne ända till slutet, man fruktar hans segrar och man gläds åt hans förluster”, som Neige Sinno skriver i ”Tvingad tiger”, som kom på svenska i fjol.
Det är en bok om hur författaren som barn blev utsatt för sexuella övergrepp av sin styvfar. När hon i vuxen ålder läste ”Lolita” slogs hon av hur mycket i romanen som liknade hennes egen historia.
Och likväl skriver hon om det förrädiska i läsningen av den: ”Vi låter oss också berusas, även om vi ångrar oss sen, eftersom ångern, det är priset att betala för det Nabokov kallar estetisk extas.”
Det finns en populärkulturell tradition av att som ung kvinna estetisera och romantisera romanen, allra bäst genomfört på Lana Del Reys debutalbum ”Born to die”, som mycket riktigt innehåller spåret ”Lolita”. Tonårstjejer identifierar sig med Dolores Haze. I värsta fall, som för Neige Sinno, också med hennes erfarenheter.
Kanske ska den provokativa ”Lolita”-estetiken helt enkelt ses som ett sätt att hantera hur världen tycks vara beskaffad, och ett sätt att solidarisera sig med en ung och mycket utsatt flicka. Kanske är det samtidigt en del av en tonårstjejs specifika konstitution att i någon mån vilja vara den utsatta flickan. Att upptäcka att man har en särskild förmåga för destruktivitet och utlevelse, som bara går att utöva under dessa omvälvande år, och sedan aldrig kommer tillbaka … Kanske är det bara för tonårstjejen det verkligen stämmer att inget mänskligt är henne främmande.
Men när vi bara känner Dolores Haze genom ögonen på hennes förövare, är det då att ge henne upprättelse att göra henne till ikon och förebild? Kan vi någonsin få syn på den verkliga Lolita, annat än genom hennes återkommande, uppgivna suckar och utrop: ”Å, nej, inte nu igen”?
”Nabokovs roman må bära flickans smeknamn, men blicken på henne förblir en mans. Hans egen term var det kliniska ’nymfett’, vilket antyder att den medicinskt intresserade inte bör söka efter symptom hos offret utan hos förövaren”, som Aris Fioretos skriver i sin essäbok ”Nabokovs ryggrad” (2023).
En sådan förståelse av romanen var antagligen väsensfrämmande för Jeffrey Epstein. Han ville väl ha henne, helt enkelt. Så gick han också samma öde till mötes som sin litterära frände Humbert Humbert – död i häkte, i väntan på rättegång. En historiens ironi, och inte i närheten av det straff de förtjänade.
Läs fler artiklar av Greta Schüldt och läs mer om böcker
