Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Jag är privilegierad nog att kunna cykla till jobbet. Däremot unnar jag mig undantag när det är minus 12 och växeln fryser bara man öppnar cykelgaragets dörr.
Som alternativ har jag i teorin en trevlig kollektiv resväg. Fjorton minuters promenad, tio minuter på tunnelbanan, tolv minuters promenad.
Observera ordvalet ”i teorin”.
I vinter har SL förstört för mig nästan varje gång. Försenade tåg spräcker planen, jag måste improvisera men det är förseningar, inställda tåg och oönskade byten på improvisationerna också.
Men inget hade kunnat förbereda oss resenärer på veckans stora måndagskaos.
Efter de fjorton minuterna kommer vi till en t-banestation som är svart av folk som i sin tur är svarta i blicken av passivaggressiv morgonpendlarvrede. Det kommer inga tåg. I stället högtalarutrop som trotsar all fantasi, det låter ungefär: ”Linje 17 kör mellan Skarpnäck och Skärmarbrink, linje 18 försöker köra ryckvis mellan Farsta strand och Bällsta bro men man måste byta till spår 9 3/4, linje 19 kör eventuellt från Högdalen till evigheten där tågbyte sker, varpå skytteltåg kör dit andan faller på. PS alla tåg är knökfulla och föraren skitsur.”
Det sista sa de inte, men så var verkligheten.
Busshållplatsen som ska erbjuda resealternativ är å sin sida lika full av människor som om Taylor Swift skulle spela på Kafé 44 och alla var välkomna.
Allt som behövs nu, tänkte jag där jag stod som en atom i detta täta och oformliga kluster av människopartiklar, är en ledare, en som ställer sig på en uppochnervänd biljettkontrollant, kopplar upp sig på det skrälliga högtalarsystemet och samlar massan för marsch mot SL:s befästa högkvarter. Det tåget skulle varken bli inställt eller försenat, det kan jag lova.
Det sista vi ser, när vi äntligen passerat T-centralens rulltrappa som varit trasig sedan Gustav VI Adolf, är såsom i en dimma, SL:s berömda reklamskylt. Den med budskapet:
”Åk med oss i stället”.
Läs fler kåserier av Helmerson, till exempel om det näst pinsammaste kåsören gjort.
