Jill Scott visar att hon är en av neosoulens främsta röster

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Jill Scott var en av neosoulens frontfigurer när genren blomstrade i slutet av 90-talet. Hennes debutalbum ”Who is Jill Scott? Words and sounds vol. 1” är ett mästerverk i genren i klass med Erykah Badus ”Mama’s gun” och D’Angelos ”Voodoo” – samtliga tre skivor fyllde 25 år i fjol.

”To whom it may concern”, Jill Scotts sjätte album, är hennes första släpp på ett årtionde. Philadelphia-artisten, som också är poet och skådespelare, har tagit sin tid och låtit hantverket växa fram organiskt. Som när hon träffade Dj Premier i en butik i Japan, exempelvis, vilket senare ledde till att de samarbetade på ”Norf side”, där han står för produktionen. En pärla på albumet där Scott rappar i nivå med gästande Philadelphia-kollegan Tierra Whack.

Genom det 19-spår långa projektet rör sig Jill Scott ledigt mellan soul, jazz, funk och hiphop. Det som en gång gjorde neosoulen unik, att blanda hiphopbeats med organisk soul till politisk och personlig lyrik, fungerar bäst även här. ”Me 4”, om misstagen som kommer med att välja fel sorts män, snor sin trumloop från Birdmans ”What happened to that boy”. Lika målande blir det när den 53-åriga artisten tar sikte mot läkemedelsindustrin och en pastor som skor sig på pengarna han tar från sin församling på ”BPOTY” (”biggest pimp of the year”). Too $horts gästvers, rappad från hallickens perspektiv, visar ytterligare en form av utnyttjande som skickligt binder ihop berättelsen.

”Don’t play”, skivans starkaste sånginsats, handlar, i sann Jill Scott-anda, om hur hon vill ha det i sängkammaren. Men när hennes självförtroende övergår i outhärdliga affirmationer som på ”Right here right now”, och titta sig i spegeln-mantran som ”I make love, I be good, I do dope shit”, är jag inte riktigt med på tåget.

Men när hon litar på sitt hantverk, snarare än på mantran, visar ”To whom it may concern” att Jill Scott fortfarande är en av neosoulens viktigaste röster.

Bästa spår: ”The math”, ”Me 4”

Läs fler skivrecensioner och alla texter om musik