Det är fullsatt i hörsalen på Bayerischer Hof, lyxhotellet i München där den årliga säkerhetskonferensen pågår. Till vänster på scenen sitter USA:s FN-ambassadör Mike Waltz och skryter om alla krig som Vita huset påstår sig ha avslutat sedan Donald Trump blev president. Till höger sitter Kaja Kallas och kan inte dölja sina känslor inför diplomatkollegans struntprat. EU:s utrikeschef himlar med ögonen och kniper ihop läpparna medan Waltz maler på.
Med miner och ett kroppsspråk som inte lämnar mycket utrymme för tolkning tillintetgör hon sin amerikanska kollega. Klippet från panelsamtalet i februari blev förstås viralt.
Det är ju inte vad man förväntar sig av en toppdiplomat som representerar EU:s 450 miljoner medborgare. Men så är Kaja Kallas heller inte känd för att gömma sig bakom artighetsfraser och knastertorra talepunkter. Till vissas förtret och andras beundran säger 48-åringen ofta vad hon tycker.
– Jag är trogen mina värderingar och principer så att jag kan se mina barn i ögonen. Jag vill veta att jag har gjort mitt bästa för att undvika större krig – och för att styra den här världen i rätt riktning, säger estniskan när vi ses under ett besök i Stockholm i slutet av februari.
När Kaja Kallas utsågs till EU:s utrikeschef för snart två år sedan blev det rubriker. Skulle hon – som kommer från ett av Europas minsta länder – klara av en av unionens tyngsta poster, undrade belackarna? Internationella medier kallade henne tvärtom för ”Europas nya järnlady” på grund av den stenhårda och orubbliga hållningen mot Ryssland. Andra gick ännu längre och liknade henne vid en modern Cassandra, sierskan som enligt den grekiska mytologin kunde se in i framtiden.
Fakta.Kaja Kallas
Föddes i Tallinn 1977 i dåvarande Estniska SSR, en del av Sovjetunionen. När Estland blev självständigt var hon 14 år.
Hon utbildade sig till jurist och arbetade länge som advokat.
2014 tog hon plats i EU-parlamentet för Estlands reformparti, som ingår i den liberala gruppen.
2018 valdes hon till partiledare för samma parti och 2021 till Estlands första kvinnliga premiärminister.
2024 lämnade hon inrikespolitiken och utsågs till EU:s höga representant för utrikesfrågor, även kallad EU:s utrikeschef.
Kaja Kallas är gift med den estniske affärsmannen Arvo Hallik. Hon kommer från en politikerfamilj där hennes pappa Siim Kallas tidigare var Estlands premiärminister och senare EU-kommissionär.
Långt före andra europeiska ledare hade hon varnat för Vladimir Putins planer på att med våld försöka ta över Ukraina. Redan före den storskaliga invasionen lät hon (då i rollen som Estlands premiärminister) skicka avancerade vapen till Kiev, samtidigt som Tysklands försvarsminister inte erbjöd mer än hjälmar.
Sedan dess har hon varnat för att Kreml inte kommer att nöja sig med Ukraina.
– Det är tydligt att Donbass inte är deras slutmål. Skulle de vinna i Ukraina är det mycket dåliga nyheter för Europa, säger hon.
”Jag fick många gratulationer när Ryssland satte upp mig på sin Most wanted-lista”
Kreml har visat sitt missnöje med den blonda, klarspråkiga toppdiplomaten på sedvanligt vis.
– Hur kan man diskutera något med Kaja Kallas? Vi kommer aldrig att diskutera något med henne, och inte heller amerikanerna kommer att diskutera något med henne, det är uppenbart, sade Kremls talesperson Dmitrij Peskov i rysk stats-tv i januari.
Och lät meddela att man väntar på att hon ska lämna sin post.
– De har aldrig gillat mig, säger Kaja Kallas och påminner om att Ryssland häromåret satte upp henne på sin ”most-wanted-lista”.
– Då fick jag många gratulationer. Många tyckte att det var en hedersbetygelse. Så jag antar att jag gör något rätt om ryssarna inte gillar det.
Att hon som EU:s representant inte fått någon plats runt förhandlingsbordet i de fredssamtal som pågått under våren har en enkel förklaring, menar hon.
– Jag har jobbat som advokat under en stor del av mitt liv och jag vet att om jag själv fick välja motståndarsidans förhandlingsteam hade jag valt den svagaste personen att förhandla med. Jag känner till hur ryssarna fungerar. Därför vill de inte ha mig vid bordet.
Uttalandet kan tolkas som en känga mot de amerikanska sändebud som Donald Trump skickat till förhandlingarna. Kritiker har beskrivit dem som oerfarna amatördiplomater som lätt låter sig bli bortfintade av sina ryska motparter – som tränats av den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB.
Kaja Kallas familj har själv haft nog av sovjetiska metoder. Få på ledande positioner i Bryssel har en lika dramatisk familjehistoria som hon. Hennes mamma Kristi deporterades 1949 till Sibirien – bara sex månader gammal i en boskapsvagn. Mamman, mormor och gammelmormor stämplades alla som fiender till den sovjetiska ockupationsmakten och blev offer för massdeportationerna från Baltikum.
I ett tal till minne av deportationerna berättade Kallas om hur hennes lilla mamma fick hjälp av sina medresenärer.
– Personerna i boskapsvagnen torkade bebisens blöjor mot sina egna kroppar, eftersom det var den enda varma och torra platsen. Vid ett stopp kom en främling med mjölk till bebisen. Min mamma tog sig igenom denna svåra resa och överlevde.
Först ett decennium senare tilläts kvinnorna i Kallas släkt att återvända hem till Estland.
Då var det Baltikum som Kreml gav sig på. I dag är det Ukraina.
Kaja Kallas analys av de ryska maktanspråken är glasklar.
– Ryssarna vill inte ha fred, säger hon.
– De senaste 100 åren har de attackerat minst 19 länder, vissa så många som tre eller fyra gånger. Inget av dessa länder har någonsin attackerat Ryssland. De har bevisligen imperialistiska anspråk och ideal.
Det faller på Kaja Kallas att mejsla fram EU:s gemensamma svar på Rysslands krig i öst. Men att få 27 länder med olika viljor och intressen att dra åt samma håll är inte det lättaste. Sedan Donald Trump åter klev in i världspolitiken är inte heller den västra flanken riktigt säker. Trumpadministrationens hätska utfall mot Europa gör inte Kaja Kallas jobb enklare.
– I början var det så att man vaknade och tänkte: Vågar jag titta på mobilen? Vad har hänt nu? Vad har det kommit för nya uttalanden?
Men man vänjer sig vid utfallen.
– Nu är det lite lugnare. Vi förväntar oss det varje dag nu, så det är inte lika överraskande längre. Men det har fört med sig en stor oförutsägbarhet. Och vår transatlantiska relation är inte vad den var tidigare.
Kallas säger att hon har kontakt med sin amerikanska motsvarighet Marco Rubio ”ganska ofta”.
Europeiska ledare har i hopp om att vinna Donald Trumps gunst öst smicker och beröm över presidenten. Längst gick Natos generalsekreterare Mark Rutte som kallade honom ”Daddy”.
Har taktiken att smöra för Trump fungerat, eller behöver Europa en ny strategi?
– Tja, det finns olika tankar om det där. För egen del tror jag att ”starka män” bara accepterar styrka och bara respekterar andra starka män eller kvinnor. Men alla försöker navigera i det här nya landskapet så gott de kan. Vi behöver använda alla tänkbara sätt som finns för att arbeta med amerikanerna.
De upprepade tullhoten och Grönlandskrisen har orsakat stor skada på EU:s relation till USA. ”A heavy blow”, enligt Kallas.
– Problemet med förtroende är att om man väl bryter det, så är det väldigt svårt att reparera. Det är som om man har sönder en vas – den faller i bitar, och även om man limmar ihop den så är det inte samma vas längre.
Och medan européerna sopar ihop skärvorna av relationen till USA lutar sig Vladimir Putin bekvämt tillbaka.
– Han njuter definitivt av det. Det är helt uppenbart. Vi (EU och USA) är starka när vi står på samma sida. Om det uppstår sprickor i vår relation så uppskattas det av våra motståndare, det råder det ingen tvekan om, säger hon.
Kaja Kallas var 14 år när Estland utropade sig självständigt och Sovjetunionen föll samman. Det var en tid av stark framtidstro. Man talade om ”historiens slut” och många trodde att den liberala, regelbaserade världsordningen var den enda vägen framåt.
I dag framstår det som en utopi.
På nytt försöker auktoritära ledare dela in världen i egna intressesfärer och använder rå styrka för att nå sina mål.
För EU, som haft mjuk makt som sitt främsta vapen, innebär det ett dilemma.
Kaja Kallas anser att Europa behöver ha bättre självförtroende, men också anpassa sig till en ny världsordning som domineras av auktoritära ledare.
Borde EU spela mer på deras planhalva och börja agera mer likt dem?
– Inte mer som dem. Vi har våra värderingar och principer, och det har varit vår styrka. Men spelet har förändrats. Europa har alltid varit ”the good guy” som kommer med humanitärt bistånd eller annat stöd. Det är vad som förväntas av oss, och vi ställer egentligen inga motkrav. Men nu lever vi i en mer transaktionell värld, säger hon.
EU måste bli bättre på att använda sina ekonomiska muskler, anser hon.
– Vi måste tänka på vad motparten vill ha och vad vi vill ha av dem. Men också vad motparten är rädd för.
Trots smeknamnet ”järnladyn” finns det kritiker som anser att Kaja Kallas är för mjäkig. I Bryssels korridorer viskas det om att hon hamnat i skymundan av chefen Ursula von der Leyen. Diplomater säger att hon är ”sidsteppad” och inte alls fått det inflytande som hennes roll medger.
– Hon är inte så inlyssnande och diplomatisk, utan kör sitt eget race. Det retar upp vissa regeringar som känner sig överkörda. Det gör att hon har svårt att samla stöd för sin politik, säger en EU-diplomat.
Vissa tycker att hon har för mycket av ett enfrågefokus på Ryssland/Ukraina, när hennes uppgift snarare är att samordna EU:s relationer med hela världen.
Ytterligare andra menar att EU inte alls hjälpt Ukraina tillräckligt utan snarare uppträtt som en diskussionsklubb, där ledorden varit mycket snack och lite verkstad.
– Självklart kunde vi alla ha gjort mer. Jag tänker väldigt ofta på att om allt det vi har gett nu hade getts under krigets första månader, så tror jag att Rysslands kalkyl hade varit att ”det här kan vi inte vinna”.
Kaja Kallas är van att ständigt få kritik. Det hör till rollen. Och att det blåser hårt på toppen lärde hon sig som liten av pappa Siim Kallas. Han var Estlands premiärminister och sedan EU-kommissionär – två roller hon senare själv erövrat.
– Jag har en väldigt kärleksfull familj. När min pappa hade det tufft i politiken så sa vi alltid till honom att, du vet, vad som än händer så älskar vi dig fortfarande.
Samma sak får hon höra i dag.
Det gamla talesättet om att det finns årtionden när ingenting händer, och det finns veckor när årtionden händer, har använts flitigt på sistone.
Redan innan USA och Israel gick till anfall mot Iran skakade de gamla grundvalarna.
Hur är det att stå mitt i stormen när det blåser både från öst och väst?
– Tja, jag försöker göra mitt jobb varje dag. Så jag tänker inte riktigt på det där. När man läser historieböckerna är allt väldigt tydligt: det där var fel, det där var rätt, eftersom man har facit i hand. Men när man står mitt i det, då har man sina övertygelser att följa. Vad som var rätt eller fel kommer att visa sig först i framtiden, säger Kaja Kallas.
Läs också: Ny världsordning – så kan stormakterna dela upp världen mellan sig
