– Ibland tänker jag på alla dessa träningstimmar som åkarna har lagt ner. Alla tidiga morgnar som de har övat på sina hopp och ramlat. Och försökt igen och ramlat. Till det en dag plötsligt sitter. Deras insats – tillsammans med sina tränare – för att ta sig till ett OS är ju oändligt mycket större än vad min insats var. Sådana tankar gör mig ödmjuk inför mitt eget uppdrag.
Konståkningen i OS i Milano blev en uppvisning i idrott av högsta kvalité där det tekniska kunnandet och det konstnärliga tillsammans visade hur höga kraven är för att vara med och slåss om medaljer.
– I dag utför åkarna tekniska element som vi för tio år sedan inte trodde att vi skulle få se, säger Laila Davidsson som gjorde OS-debut i Milano.
Finns det något stopp för den utvecklingen?
– Varenda gång en milstolpe nåtts inom konståkningen har man nog tänkt att ”nu är det stopp”. Men jag undrar om de inte även den här gången kommer kunna ta det ett snäpp till.
Oavsett vilken idrott vi pratar om är det många som har åsikter om vad domare gör och inte gör, och många som är övertygade om att de vet bättre.
– Under åren som jag har dömt har ju sociala medier dessutom tillkommit, och numera är det något som man måste hitta ett sätt att förhålla sig till, säger Laila Davidsson som för egen del har valt att vara väldigt restriktiv när det gäller det.
Men att vara domare är också utvecklande, inspirerande, och roligt.
Därmed inte sagt att Laila Davidsson tycker allt är enkelt, men det är inte heller målet. Snarare är det utmaningarna som gör det intressant.
– Krasst uttryckt skulle bedömningssporter som konståkning inte finnas utan domare. Det i sig medför ett ansvar som gör att man alltid vill göra sitt yttersta för att åkarna ska få en så rättvis bedömning som möjligt.
– För att lyckas med det måste man hitta en trygghet, och ha tillräckligt mycket självförtroende, för att kunna lita på de bedömningar man gör och kunna stå för dem efteråt.
Orden kommer snabbt när Laila Davidsson berättar om uppdraget, men så tystnar hon för en kort stund innan hon med ett skratt säger:
– Men det är klart, lite galen är man kanske. Det är väl därför man håller på år efter år.
Den väg 54-åriga Laila Davidsson slog in på som 18-åring berodde först och främst på att hon ville fortsätta att vara en del av sporten – och för att hon tycker att det ideella engagemanget är viktigt.
– Som många barn började jag på skridskoskola eftersom min mamma tyckte att man skulle prova på olika idrotter, berättar Laila Davidsson.
– Jag hade viss fallenhet för det, vilket gjorde att jag sedan började i en konståkningsgrupp. Men jag var inte särskilt bra, utan kanske medelmåttig.
Bra eller inte så fortsatte hon med glädje fram till hon var 13–14 år.
– Efter att jag hade varit borta från sporten under några år fick jag frågan om jag kunde vara hjälptränare/ledare för skridskoskolan. Bristen på ideella ledare är som sagt alltid stor.
– Jag tyckte det var roligt att vara tillbaka i idrotten, men kände att jag inte var intresserad av att gå vidare som tränare. Det låg inte för mig. Då frågade min förening (Piteå konståkningsklubb) om jag kunde tänka mig att gå en domarutbildning. Det sa jag däremot ja till.
Med tiden gick hon fler utbildningar, och fick döma allt större tävlingar.
– Nu vill jag inte låta som att jag är sådär helylle, men när jag började som domare hade jag inga stora mål som att döma ett SM och absolut inte ett OS, säger Laila Davidsson.
– Men eftersom jag tyckte det var intressant och givande ville jag hela tiden lära mig mer.
Parallellt med att hon dömde konståkning pågick det vanliga livet där hon studerade på universitet, träffade sin blivande make och blev mamma till två söner.
När Svenska konståkningsförbundet en dag ställde frågan om hon ville gå vad som kallas för ”internationellt seminarium” var det inget hon var beredd på.
– Det kändes som om den frågan kom som en blixt från klar himmel för riktigt så långt hade jag som sagt inte tänkt, säger hon och skrattar.
Med nyfikenhet som ledord genom livet sa hon återigen ja, och som det så ofta gör gav det ena det andra.
– Jag fick komma ut på internationella tävlingar, träffa fantastiska människor, och fick ta del av min idrott som jag älskar på den högsta nivån.
Det var när det stod klart att Sverige skulle ha representation i OS i Milano i den individuella herrklassen (Andreas Nordebäck) som OS-dörren öppnades även för Laila Davidsson.
Det krävs nämligen att landet har någon aktiv med för att en domare ska kunna bli uttagen. Samtidigt är det bara 13 domare som utses till varje kategori. Så även om Nordebäcks kvotplats i OS var ett första steg krävdes också tur i lottningen för att domare Davidssons OS-debut skulle vara säkrad.
När den var avgjord stod det klart att Sverige hade fått en domarplats i herrtävlingen, samt i lagtävlingen.
– Tanken hade slagit mig att jag kanske skulle kunna få möjligheten, men när beskedet kom att jag var uttagen av konståkningsförbundet till den plats vi fått minns jag inte riktigt vad jag tänkte. Det jag minns är däremot känslan av glädje som spred sig i kroppen. Det var som om jag inte riktigt kunde sitta stilla, berättar Laila Davidsson med ett nytt skratt.
Före tävlingen pratar vi domare aldrig om några åkare, vad de har gjort tidigare eller något liknande.
Med OS-platsen säkrad inleddes det hårda jobbet. Även om Laila Davidsson vid det här laget har massor av erfarenhet och rutin ville hon komma ordentligt förberedd till Milano.
Trots att hon i stort sett kunde regelboken utantill gick hon tillbaka och läste i den igen. Hon gick också igenom sina egna gamla anteckningar och noteringar.
Som uppladdning dömde hon bland annat två internationella Grand prix-tävlingar (en i USA och en i Finland).
– Det var jätteviktigt, konstaterar hon.
Väl på plats i Milano gick hon sedan in i den sista uppladdningsfasen – ja, på så sätt skiljer sig inte domare och aktiva åt.
Några timmar innan det är dags att sätta sig vid domarbordet vid isen tycker Laila Davidsson om att vara för sig själv.
– Före tävlingen pratar vi domare aldrig om några åkare, vad de har gjort tidigare eller något liknande.
Allt för att de i största möjliga mån ska undvika att låta förutfattade meningar prägla deras syn på det åkaren gör.
När Laila Davidsson efter veckorna i Milano landade hemma i Piteå igen tog vardagen vid. Hon har ett ansvarsfullt jobb som verksamhetsansvarig på en hälsocentral där hon är en av tre delägare.
– Jag har fantastiska kollegor som är otroligt stöttande. Jag behöver aldrig oroa mig när jag är iväg för att jag vet att allt fungerar eftersom de är absolut de bästa.
– Sedan får jag också säga att jag har en väldigt tålmodig man (Peter). Det är många kvällar och helger som han har fått vara gräsänkling med barn, men han har alltid varit stolt och glad över allt som jag har fått uppleva.
Vad är ditt nästa mål?
– Jag skulle bli väldigt glad om min karriär – och att jag fick döma ett OS – kan vara en inspiration för andra. Jag är mentor för domare som kommer underifrån, och om jag har fått dem att känna att det är möjligt att nå ett OS skulle det betyda mycket, säger Laila Davidsson.
– För egen del har jag nog ännu inte riktigt hunnit landa i vad som skulle kunna vara nästa mål. Jag tänker nog på samma sätt som vanligt ”vi fortsätter och sedan får vi se var jag hamnar”, tillägger hon med ett nytt skratt.
Hon berättar att hon i somras tog internationell licens för att döma även isdans.
– I Sverige är isdans än så länge en ganska liten del av hela verksamheten, men nu har vi ett internationellt erkänt par på seniornivå (OS-deltagarna Milla Ruud Reitan och Nikolaj Majorov) och också några duktiga juniorpar.
– När det kommer till att döma isdans känner jag mig nästan som en nybörjare igen, och det har varit ganska nyttigt att bli påmind om hur nervös man är när man börjar med något nytt.
Innan vi avslutar intervjun kommer vi på nytt tillbaka till det fina med det ideella engagemanget.
Domare Davidssons första tävling efter OS i Milano var till exempel en system 2-tävling, en tävlingsform för åkare som är under eliten, i B-hallen i Coop arena i Luleå. Ett stort steg kan tyckas, men när Laila Davidsson pratar om den tävlingen är det med samma nyfikenhet och lust som när hon pratar om OS.
– Det finns något fint i alla tävlingar, och på ett sätt kan det faktiskt vara mycket svårare att döma på en sådan tävling jämfört med att bedöma superstjärnor på världsnivå. De här unga idrottarna är de som kommer att vara morgondagens stjärnor, och jag vill ge dem en positiv upplevelse.
OS-yran har knappt ebbat ut när det är dags för nästa konståkningsmästerskap. Den 24–29 mars avgörs VM i Prag.
Den här gången kommer dock Laila Davidsson följa tävlingen från tv-soffan, men även till det här mästerskapet är en svensk domare uttagen, nämligen Karolina Matesa.
Fakta.Så bedöms konståkarna
Domarna i konståkning sorterar under samlingsnamnet ”teknisk funktionär”. I den kategorin ingår också data- och videoperatörer, tekniska specialister/ tekniska kontrollanter. Vilket säger en del om hur komplicerat det kan vara att bedöma åkarnas insats på ett så rättvist sätt som möjligt.
Vid tävlingar finns två olika paneler.
”Vi har den tekniska panelen som består av tekniska specialister, en teknisk kontrollant som är domare i grunden men som utöver det har en tilläggsutbildning och så data- och videoperatör. Det teamet identifierar alla tekniska element som åkaren utför på isen.”
Laila Davidsson och hennes kollegor i domarpanelen sätter sedan bedömningspoäng – från plus fem till minus fem – på de här elementen som är hopp, piruetter, och stegsekvenser.
Domarpanelen sätter också presentationspoängen, eller poäng på programkomponenterna som är det formella namnet.
”Det är tre komponenter som bedöms: komposition, presentation och skridskoteknik. Där är lägsta poängen 0,25 och sedan går det upp till tio.”
Under de stora mästerskapen som OS och VM består domarpanelen av nio personer där den högsta och den lägsta poängen plockas bort. Medelvärdet av övriga sju domares bedömning blir sedan resultatet.
I domarpanelen ingår också en skiljedomare som leder arbetet och som är ansvarig för tävlingen och de nio poängdomarna.
Det här sättet att bedöma åkarnas insats infördes 2004 då man tog bort det mer subjektiva ”6,0-systemet”.
”Jag var ju med redan på den tiden när det gamla systemet användes, och jag vill absolut inte gå tillbaka till det. Så som bedömningen numera fungerar värderar vi exakt vad varje åkare presterar utan jämförelse med tidigare åkare och utan tanke på vilken placering vi vill ha dem på. Något som gör det väldigt svårt att manipulera ett resultat.”
Läs mer: Nya superstjärnan hoppar av VM efter hektisk tid
