Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det blåser upp till storm i klimatpolitiken. Regeringens överordnade fokus på att sänka bränslepriserna har målat in Sverige i ett trångt hörn. Utsläppen har stigit i stället för att sjunka och EU:s klimatkrav hägrar alltmer avlägsna vid horisonten, med mångmiljardböter om de missas. Vindkraftsutbyggnaden har tvärnitat, enligt branschen delvis på grund av den otydliga politiken. Löften om ny kärnkraft är ännu långt ifrån att infrias. Elektrifieringen av fordonsflottan har tappat i tempo.
Läget förvärras av att internationella chockvågor nu sprider sig till vårt hörn av världen. Irankriget blottar EU:s sårbarhet genom det stora beroendet av olje- och gasimport från diktaturer. I värsta fall står vi inför en ny energiprischock. Stora EU-länder svarar med att vilja bromsa klimatomställningen ytterligare, nu senast Frankrike, Tyskland och Italien som vill luckra upp EU:s handel med utsläppsrätter – en fråga som lär vara högt på agendan när EU-ledarna samlas i Bryssel i dag.
Kort sagt: både Sveriges och EU:s klimatomställning befinner sig i kris.
Mitt i detta går Sverige in i en valrörelse. Bilden att klimatfrågan inte längre ses som viktig av väljarna är felaktig – enligt Novus senaste mätning är det en av väljarnas viktigaste frågor.
Väljarna lär vilja ha svar på hur den stora utsläppsskulden ska hanteras. Regeringen själv har hittills inte presenterat några svar, bara ställt frågan till olika utredare. Den senaste i ordningen heter Svante Mandell och ska presentera sin styrmedelsutredning i maj, lagom för att nästa regering ska få den otacksamma uppgiften att göra verklighet av förslagen.
Redan nu har Mandell i en intervju med Sveriges Radio hintat om vad han kommer att föreslå. Liksom klimatpolitiska rådet konstaterar han att det nu i princip bara finns ett sätt att få ihop ekvationen: Sverige behöver tanka mindre fossila bränslen. Med andra ord: reduktionsplikten kommer att behöva höjas.
För den som följt frågan kommer det knappast som en överraskning. Redan när regeringen utlovade en sänkning till 6 procent kunde DN visa att det skulle leda till missade klimatkrav. Den 1 juli tvingades också regeringen höja nivån till 10 procent – men inte heller det är alltså tillräckligt.
Denna ryckighet är en av de tydligaste kritikpunkterna från Klimatpolitiska rådet. Det gäller inte bara reduktionsplikten – även alla turer kring klimatmålen, vindkraften, kärnkraften, gröna kreditgarantier, elbilsstöd och så vidare har skickat problematiska signaler till investerare. Näringslivet är bra på att hitta lösningar, men behöver staten som vägvisare. Med otydlighet ökar risken och därmed kostnaden för omställningen.
Nu är det, som Klimatpolitiska rådet konstaterar, mycket bråttom att agera för att Sverige ska ha en chans att stänga det växande utsläppsgapet.
Men vilket parti är egentligen redo att fatta de beslut som krävs? Sannolikt är det bara Miljöpartiet som är berett att ge höjda bränslepriser som vallöfte – och det är knappast något som får Magdalena Andersson (S) att jubla.
Kanske kan Irankriget bli nyckeln som får klimatpolitiken att gå i lås. Utfasning av fossila bränslen är nämligen inte enbart bra för klimatet. Det är också en säkerhetsfråga och kanske rentav en ekonomisk ödesfråga, vilket Ulf Kristersson (M) för en vecka sedan påpekade i ett brev till EU-kommissionen där han tar EU:s utsläppshandel i försvar.
”Att minska vårt beroende av fossila bränslen stärker vår motståndskraft, sänker strukturella energikostnader och förbättrar vår autonomi”, skriver statsministern tillsammans med regeringschefer i Spanien, Finland, Danmark och Portugal.
Det var trots allt sådana argument, och inte klimatambitioner, som fick Sverige att fasa ut oljepannorna i våra källare en gång i tiden. Men säkerhetsargumenten har hittills varit märkligt frånvarande i den svenska debatten.
Kanske tycker väljarna att det är värt några kronor extra per liter att inte vara i Irans och Rysslands händer?















