Utställning
Matisse 1941–1954
Grand palais, Paris. Visas t o m 26/7
”Han får färgerna att sjunga,” skrev Pablo Picasso om den enda kollega han betraktade som en verklig rival: Henri Matisse (1869-1954).
”Han uppfann en glädje som inte existerade före honom”, förklarade författaren Louis Aragon.
Riktigt varför färgerna hos Matisse är så glädjeframkallande har ingen lyckats förklara. Men att de fortfarande skapar eufori blir uppenbart på vårens mest storslagna utställning i Paris: ”Matisse: 1941-54” på Grand palais, ett samarbete med Centre Pompidou.
Här presenteras den åldrande konstnären i helfigur. Alla som lever i tron att det är i ungdomsåren konstnärer skapar sina mest vitala konstverk får tänka om. Matisse var runt åttio år när några av hans mest oförglömliga verk blev till.
På fotografier och filmer i utställningen möter vi honom. En bastant man med grått skägg och stålbågade glasögon. Han ligger sjuk och tung i sängen, och tecknar upp konturer på väggen med en lång pinne. Han sitter i rullstol och samtalar med en katolsk nunna.
Här är vi långt från den heroiska självcentrering som återkommer hos många av hans samtida. Alla hade de någon gimmick som gjorde deras konstnärspersona igenkännbar: Salvador Dalí med mustaschen, ständigt beredd att leverera nya egomaniska fräckheter. Den ironiske Marcel Duchamp med sitt schackspel, Picasso i randig tröja och växande entourage av beundrare.
Alla iscensatte de sig själva. Matisse var annorlunda. Hos honom fick färgerna själva spela huvudrollen.
Deras kraft var tydlig redan under 1900-talets första år då Matisse var en del av en rörelse kallad fauvismen. Den i dag bortglömde kritikern Louis Vauxcelles myntade uttrycket les fauves (vilddjuren) efter att ha sett höstsalongen i Paris 1905. Det var i en nedlåtande kommentar, men namnet fastnade och blev rörelsens officiella beteckning.
Istället för att försöka efterlikna naturen valde dessa kolorister ”onaturliga” och ”vilda” färger. I sina porträtt använde Matisse grönt, blått och rött för att fånga ett ansiktes känslolägen.
Snart kom han att betrakta färgen som ett självständigt språk. Dess grammatik skulle undersökas bortom kravet på att avbilda.
Just detta realiseras i de sena verken. Allt tydligare lyckades han koncentrera sitt uttryck till dess mest grundläggande element: ren färg, enkla former.
Matisses hälsotillstånd under dessa år tvingade fram ett nytt sätt att arbeta. Efter att 1941 ha diagnostiserats med magcancer genomgick han en operation. Den försvagade honom så kraftigt att det blev omöjligt att fortsätta måla som tidigare.
Istället lät han färglägga ark i klara, mättade färger. Sedan klippte han ut former med en sax. Fragmenten arrangerades direkt på väggen eller på dukar, ofta med nålar. Dessa gouaches découpées (pappersklipp) gav honom frihet att experimentera med kompositioner på ett nytt vis.
Det blev en radikal nystart. Matisse beskrev det som ett andra liv. I stället för att blanda pigment på en palett lät han färgen existera i dess renaste form.
Det är värt att påminna om att denna konst, som upplevs som lätt och full av glädje, uppstod ur smärta och mörker.
Matisse tillhörde de konstnärer som nazisterna definierade som degenererade. Hans verk visades 1937 på propagandautställningen ”Entartete Kunst” i München. Hans situation var långt ifrån trygg. Många av hans franska vänner och kollegor, särskilt judiska konstnärer och intellektuella, utsattes för förföljelse och deportation till dödsläger.
Under krigets första år levde och arbetade Matisse i Nice, i en lägenhet nära strandpromenaden.
Efter Frankrikes nederlag 1940 hamnade staden i den så kallade ”fria zonen” som styrdes av Vichyregimen. Från 1940 till 1942 var området i praktiken kontrollerat av den franska regeringen i samarbete med Hitlers Tyskland, men utan massiv tysk militär närvaro.
Det förändrades 1943. Tyska trupper tog över Rivieran och trakasserierna blev allt värre. Deportationerna av oliktänkande intensifierades. Matisses dotter Marguerite var aktiv i den franska motståndsrörelsen, arresterades av Gestapo och utsattes för tortyr under förhören.
Matisse sökte då en tryggare plats och fann den i staden Vence. Det var här – i en rymlig villa med namnet Le Rêve (drömmen) – som han utvecklade sin sena stil.
Theodor Adorno uppfann begreppet spätstil för att beskriva den frihet som tycks infinna sig hos vissa konstnärer på ålderns höst, då de struntar i alla konventioner.
Sent i livet nådde Matisse fram till en konst där färgen inte längre beskriver utan skapar världar. En höjdpunkt är de tjugo kollage som ingår i boken ”Jazz” (1947). De fångar en känsla av fri improvisation – formerna verkar dansa och vibrerar som visuella rytmer. På utställningen presenteras de effektfullt i ett cirkulärt rum med blå väggar.
Med en serie interiörer från villan i Vence (1946-48) tar Matisse avsked från måleriet: blommor och frukter, växter sedda genom ett fönster. Färgerna är intensiva. Man anar den närmast tropiska prakten i trädgården. Därefter övergår han till de utklippta arken av ren färg.
I det klara Medelhavsljuset, med utsikt över bergen och havet, arbetar Matisse – ofta från sängen. Här utvecklar han de allt större kompositionerna.
Formerna är organiska, linjerna flödande. Den visuella friheten tycks återspegla en inre frihet: trots att kroppen är bunden kan ögat, handen och fantasin röra sig obegränsat.
I utställningen syns de organiska formerna sväva viktlösa. Matisse beskrev känslan han hade under skapandet, sittande i sin rullstol. Det var som att flyga.
I utkanten av Vence, ett stenkast från villan, växte Matisses sista stora allkonstverk fram – det enda helt avgörande verk från den sena perioden som inte är med på Grand palais. Det kan nämligen inte flyttas.
Den dominikanska systern Jacques-Marie arbetade som sjuksköterska och tog hand om Matisse under sjukdomsperioden. När hon bjöd honom att bidra till ett nytt kapell för ordenssystrarna blev det startpunkten för hans kanske allra mest betydelsefulla och personliga verk: Chapelle du Rosaire (Rosenkranskapellet). Där förenas arkitektur och måleri med glasdesign och liturgiska textilier.
Matisse beskrev projektet som sitt stora livsverk. Skisser till kapellet och de liturgiska dräkterna finns med i utställningen, men kapellet står där det står sedan 1951, öppet för allmänheten.
Annars är denna visuellt överdådiga utställning närmast komplett.
I sal efter sal presenteras de stora luftiga kollagen. På en avslutande vägg hänger fyra versioner av ”Nu blue” (1952), den serie azurblå kvinnogestalter som kanske tydligare än några andra bilder lyckas destillera fram själva essensen av ett livslångt sökande.
Jag förundras över det gigantiska pappersverket ”L’escargot” (snigeln) med dess lysande färgrektanglar. Med total självsäkerhet går den då 83-årige konstnären upp i format och föregriper decennier av amerikansk abstraktion.
Är Matisse alltför harmonisk? Alltför upptagen av färgerna och skönheten? Otillräckligt engagerad i den politiska kampen?
Surrealisterna, som bejakade natten och det omedvetna, ansåg det. André Breton, gruppens ledare, saknade risktagandet, mörkret och det irrationella.
Själv saknar jag det inte.
”Matisse är ljuset”, sa Giacometti.
Det är bara att hålla med. Och undra var Matisse fann detta glädjerika ljus.
Picasso hade svaret: ”Han bär solen i sin mage.”
Läs fler texter av Daniel Birnbaum och mer om konst på dn.se
