Jag hörde nyligen en kvinna i ”Ring så spelar vi” som satt med en nyförlöst kalv i knät – det fick mig att tänka på dig.
– Du tänker på när jag är en jätteutter som föder.
Exakt. Det var ett starkt samtal. Sedan önskade hon Bellman.
– Det finns ju något väldigt stark och fint med livets början. En gång var det kvinnor i publiken som började krysta, de ville liksom vara med och hjälpa till. De blev påminda om när de själva födde barn, och jag tror att de ville minnas.
Samtidigt är det lite… äckligt.
– Ja, det är äckligt och rörande på samma gång. En gång gjorde jag uttern på en poesiuppläsning i Barcelona och några gick därifrån.
Ofta vill människan glömma att hon är ett djur, varför tror du att det är så?
– Det finns många olika anledningar. En är att man kanske vill hålla på med gruvdrift. Man måste på något sätt särskilja sig från naturen för att kunna exploatera den. Men många har också en dragning till det djuriska.
Ja, terianerna till exempel.
– Det vet jag inte vad det är.
Det är personer som identifierar sig som ett icke-mänskligt djur. Mest är det barn och tweens som håller på med det.
– Aha, okej. För mig är det dock viktigt att det är på låtsas när jag klär ut mig. Jag låter ofta en arm eller fot sticka fram, så att man förstår att jag gömmer mig därinne. Men det låter sunt, det där med terianer. Det är viktigt att få bestämma själva vem man vill vara när man växer upp.
När känner du dig som mest i samklang med naturen?
– Kanske när jag stannar upp inför något och inser att livet håller på med sitt. När jag blir berörd eller upplever något utan att behöva tänka. När jag blir glad över den första tussilagon. När jag är i världen såsom min mamma är det. Och när jag inser att jag kan vad jag kan eftersom hon har lärt mig det. Hon har pekat på en svamp och sagt vad den heter. När jag inte känner mig som en främling, utan som en del av materian omkring mig.
Apropå den första tussilagon, har du något favoritvårtecken?
– Kanske när ljuset kommer tillbaka och man ser färger igen. Det hände för några veckor sedan att saker blev vackra igen. Det fina med vårtecken är väl egentligen att man är uppmärksam på det som händer runtom en och får lust att berätta om det.
Våren är naturens största performance?
– Jag har faktiskt svårt för det ordet. Jag tänker bara på det jag gör som konst.
Finns det någon dräkt som du är mindre nöjd med?
– De flesta blir inte så bra, tycker jag. Min bild i huvudet är ofta elegant. Men så kommer verkligheten in när jag börjar jobba med materialet. Det blir ju ofta något slags schabrak. Å andra sidan hade det inte varit så intressant som konst om jag nailat det hela tiden.
Apropå material, har du en favorit?
– Länge tyckte jag att papier-maché var det bästa. Jag märker att jag dras till olika material. Vingarna till utställningens ligustersvärmare tyckte jag om att göra. Att få till fjärilsvingar kändes svårt. Det finns ett speciellt djup och en matthet i färgerna. Jag använde klippta bitar av mattrasor och det blev helt underbart.
Har du några husdjur?
– Nej, jag är pälsdjursallergiker. När jag var liten längtade jag något enormt efter djur, så där som bara ett barn kan längta efter något. Jag fantiserade om att äga djur. Det var väldigt utbroderade låtsasvärldar där jag tog hand om fåglar och kattdjur. Jag tror att kanske det var där allt började, i längtan efter närhet till något som jag inte fick.
Så inga fiskar eller vandrade pinnar ens som barn?
– Jag och min syster hade en boarom som hette Curry. Det satt en lapp på Ica om att någons boaorm fått barn och att man sålde boaungar. Vi gick dit mest för att titta på den, men det slutade med att jag föll för en orm och vi köpte den.
Några vegetabiliska allergier?
– Ja, paranötter.
Varför heter utställningen ”Nattens lekar”? Jag tänker på Stig Dagermans novell/novellsamling med samma namn.
– Den är döpt efter det nya verket med de två ligustersvärmarna. Den ena ligger på rygg på golvet och den andra flyger runt i det mörka rummet mot en stark ljuskägla. Vid ett par tillfällen kommer jag att krypa in i den ena och suga nektar från syren- och kaprifolblommor som publiken får mata fjärilen med.
Är det skillnad på publikens reaktion om du är en växt eller ett djur?
– Alltså djur har ju sådant som människodjur också har. Ögon, tassar eller händer. Då söker sig blicken dit. När jag är en frukt eller en blomma är det mer som arkitektur. Då blir det spännande att möta en människa som har en blick. Var ska de titta någonstans?
Läs mer:
Recension: Oemotståndliga djur och växter gestaltade av Ingela Ihrman
Intervju: Ingela Ihrman får DN:s Kulturpris
