Min vän Josef, som är gymnasielärare, berättade att han stått bakom en av sina elever när denne svarade på en digital enkät om ett studiebesök klassen gjort.
”Vad tyckte du om maten på studiebesöket?”, stod det i enkäten, ”sätt ett betyg mellan 1 och 5.”
Eleven tog en skärmdump av frågan och klistrade in denna i Chat GPT.
”Det här är en fråga om vad du tyckte om maten på studiebesöket”, förklarade den artificiella intelligensen, ”du ombeds sätta ett betyg mellan 1 och 5. Vad tyckte du om maten?”
”Jag tycker det var en trea”, knappade eleven in.
”Du kan formulera det så här”, svarade ChaptGPT, ”det var helt okej mat, så jag skulle säga en 3:a.”
Eleven kopierade detta och klistrade in det i enkäten.
”Men”, sa Josef som betraktat hela förloppet, ”kunde du inte bara skrivit in det där direkt?”
”Jo, kanske”, sa eleven då, ”men det här kändes säkrast.”
Teknikutvecklingen leder till att vi outsourcar våra kognitiva förmågor. I min barndom kunde jag alla mina vänners telefonnummer utantill, nu kan jag inga. När jag förr i tiden tog mig fram i främmande städer med hjälp av en papperskarta lärde jag mig snabbt att hitta. Nu när den blå gps-pluppen visar hur omvärlden kretsar kring min egen position lyckas jag aldrig lära mig hur staden är upplagd.
Memoreringsförmåga, minne, ansiktsigenkänning, lokalsinne, riktningskänsla, faktakunskap, stavning, grammatik, huvudräkning och formuleringsförmåga, alla är de grundläggande mänskliga förmågor som under min livstid lagts ut på de tekniska hjälpmedlen. Jag läser i tidningen att var fjärde femtonåring i Sverige i dag är en så kallad funktionell analfabet. Vi kan inte läsa längre.
Mest orolig är jag dock över hur vi låter fantasiförmågan torka ut. Vi är ju kreativa varelser med en inre bildvärld, uppfinningsrikedom och en nästan obegränsad imaginär förmåga. Men de tekniska hjälpmedlen gör också denna överflödig, åtminstone för den majoritet som blir konsumenter snarare än kreatörer av samtidskulturen. Barn leker inte längre i fantasivärldar som de skapat själva, utan i sådana som tillhandahållits av spelföretagen, med spelregler som vuxna hittat på.
Från ett religionshistoriskt perspektiv (jag är till professionen forskare inom detta ämne) är den intressantaste av de alltmer outsourcade egenskaperna den animistiska förmågan.
Vi människor har en benägenhet att se själfullhet, personlighet och avsikter i världen omkring oss. När vi möter en annan människa kan vi föreställa oss vad som pågår i hennes medvetande. Vi kommer automatiskt dra slutsatser om hennes humör, behov och avsikter. Samma sak händer om vi möter ett djur. Det här kallas inom psykologin för theory of mind. Man kan beskriva det som att vår upplevelse av omvärlden spontant utgår från teorin att andra varelser, liksom vi själva, styrs av ett medvetande.
Det finns drag i det sätt många använder AI-bottarna på som tycks likna religion
Den här benägenheten har haft uppenbara fördelar för vår överlevnad. Den hjälper oss att förutsäga hur andra kommer agera, underlättar social interaktion och gör det möjligt för oss att samarbeta i stora grupper.
Den är också grundläggande för mänsklig religiositet. Upplevelsen att världen styrs av medvetanden riktar vi nämligen inte bara mot andra människor och djur – utan också mot annat vi möter. Tydligast blir det hos småbarn. Sådana uppfattar det mesta som levande och kan, till exempel, om de snubblar på en trädrot beskriva roten som dum, som om den fått en att falla med flit. Med åldern försvinner sådan spontan animism vad gäller de flesta döda föremål men finns kvar för sådant som rör sig: vind, ljuslågor och rinnande vatten är lätta att uppfatta som besjälade också efter barndomen.
Även om sådana erfarenheter inte är förenliga med en modern vetenskaplig verklighetsbild kan känslan av att världen är besjälad finnas kvar också hos många sekulariserade människor.
Religionerna fångar upp den animistiska känslan och bygger upp en värld kring den. Naturkrafter, landskap, himlakroppar och själslivets skiftningar berättas fram som personer med vilka vi kan interagera. På så vis införlivas religiösa människor i ett nätverk av relationer. Idén om en höggud som bortom världens brokighet inramar hela tillvaron kan – från detta psykologiska perspektiv – ses som ytterligare en sådan animistisk förnimmelse, en theory of mind projicerad på hela universum.
Även om många skulle säga att den religiösa animistiska blicken gör världen till en vackrare plats att leva på har den alltid också medfört risken att människan själv glöms bort. År 1841 publicerade den tyske filosofen Ludwig Feuerbach ”Das Wesen des Christentums”, Kristendomens väsen, i vilken han framlade en svidande kritik av gudstro.
Den största likheten mellan AI och andra gudar är att vi projicerar vårt medvetande på dem
Alla de egenskaper som människan tillskriver Gud, menar Feuerbach, är egentligen hennes egna. Kristendomen lär att Gud är förnuftig, kärleksfull, moralisk och rättfärdig. Men i själva verket är det människan själv som kännetecknas av dessa egenskaper. Gud är inget annat än människan innersta natur förlagd till en imaginär skapare bortom henne. ”Det är inte Gud som skapat människan till sin avbild”, skriver han, ”utan människan som skapat Gud till sin.” Därför är det hon, och inte Gud, som är okränkbar, mysteriös och upphöjd. Därför är det hennes väsen som bör vördas och hållas heligt.
Men det sker inte alltid. Feuerbach pekar på människans benägenhet att i stället glömma sitt eget värde. Efter att hon skapat sin gud glömmer hon att det är hon själv som gjort detta. I stället ser hon sig själv som ofullkomlig i jämförelse med den gud hon skapat, och underkastar sig honom.
Det finns drag i det sätt många använder AI-bottarna på som tycks likna religion. För allt fler blir de till imaginära följeslagare, till samtalspartner och anförtrogna, till vänner som kan lösa ens problem, trösta och ge bekräftelse när man behöver sådan, och som dessutom svarar på ett sätt som bekräftar ens förväntningar och förhoppningar.
AI blir därmed lätt till en sorts låtsaskompis, och det är också en roll som gudar ibland har fått, åtminstone i några religioner, inte minst i vissa former av kristendom där de troende uppmanas föra ett löpande förtroligt samtal med Gud.
AI blir därmed lätt till en sorts låtsaskompis, och det är också en roll som gudar ibland har fått
På senare tid har det uppstått en rad fenomen i gränslandet mellan religion och populärkultur som tagit det här med låtsaskompisar ett steg längre. Det har växt fram en sfär av ungdomskultur som kännetecknas av ett kreativt utforskande av alternativa identiteter och världar samt – åtminstone i vissa fall – en ovilja att fästa avseende vid den konventionella gränsen mellan verklighet och fantasi. Cosplay, LARP, rollspel, furries och otherkin, samt creepypastas som Hatman, Slenderman och den nu bioaktuella ”Backrooms” är exempel från denna – nu inte längre särskilt marginaliserade – subkultur som ger fantasiförmågan en särskild plats.
Det tydligaste exemplet är den rörelse som på svenska kan kallas tulpamanti (tulpamancy på engelska). Det är en internetbaserad gemenskap som uppkom ur fankulturen kring leksaksprodukten och tv-serien ”My little pony”. Tulpamanti handlar i korthet om att genom visualiseringsövningar skapa en låtsaskompis – en tulpa – som blir så verklig att den upplevs ha ett liv oberoende av den som fantiserat fram den.
Jag tror att man kan se öppenheten för att ha en personlig relation med sin AI-bot inte bara som en konsekvens av de nya tekniska möjligheterna, utan också som en del i det generella uppluckrande av verklighetens konturer som odlas i denna subkultur.
Det finns en oöverblickbar potential i detta, i tekniken förstås, men också i fråga om människosyn och verklighetsuppfattning. Det är oklart hur vi kommer uppfatta oss själva och gränsen för vad som finns och inte finns i framtiden. Kanske kommer ingenting vara sig likt igen.
Samtidigt har inte mycket förändrats. För religionshistorien lär oss att gränsen mellan verkligt och fabulerat alltid varit porös i mänsklighetens historia. Vi har alltid föreställt oss världen som besjälad och vi har alltid haft relationer också med imaginära andra.
Den största likheten mellan AI-bottarna och andra gudar är att vi projicerar vårt medvetande på dem. Den nya tekniken gör det kanske enklare än någonsin att göra det. För till skillnad från gamla tiders besjälande av naturkrafter och himlakroppar, som ju krävde en välutvecklad imaginär förmåga, svarar Chat GPT direkt och handgripligen, som om det faktiskt fanns ett medvetande på andra sidan. Människor har alltid lekt i fantasivärldar, men i de digitala fantasivärldarna behöver de inte använda sin fantasi. Människor har alltid haft relationer med låtsaskompisar, men med AI-bottarna behöver hon knappt använda sin inbillningskraft.
Till skillnad från gamla tiders besjälande av naturkrafter svarar Chat GPT direkt och handgripligen
Därför finns det också en poäng med att i dessa dagar påminna om Feuerbachs kritik av gudstron. Vi befinner oss kanske i en ny situation, men relevansen i hans uppmaning att inte glömma oss själva kvarstår. För vad är vi för en sorts varelse egentligen? Vad är vi för en varelse som kan föreställa sig saker för sin inre blick och sen, genom sin kollektiva ansträngning, förverkliga dem i världen? Som längtar efter att kunna flyga som fåglar och dyka som delfiner och som sedan omdanar naturen så att det blir möjligt? Som längtar efter en tjänare som gör allt vi ber om utan att ifrågasätta oss, och som nu står på tröskeln till att skapa en sådan?
Det finns en känsla av uppgivenhet bland många unga människor i dag, en känsla av meningslöshet kopplad till upplevelsen att allt redan är upptäckt, att man själv är överflödig för att AI ändå kan göra allt bättre.
Om Feuerbach hade rätt i sin analys att gudstron fick människor att glömma sitt eget värde så kan det vara värt att påminna om den risk han pekade på när vi nu går in i en tid där människans inre liv åter projiceras på något som finns utanför oss. Det finns en risk att vi omyndigförklarar oss själva, att vi förminskar värdet av det mänskliga och glömmer bort att det är vi själva som besitter den kreativa kraft som möjliggör utvecklingen.
Eleven i textens inledning verkar ju vara i riskzonen. När jag hörde historien om honom tänkte jag först att han bara var lat. Att han borde ta sig i kragen och lära sig att tänka själv. Men hans agerande, insåg jag sedan, kan också ses som ett tecken på bristande självkänsla, som en ung människa som inte förmår lita på sina egna tankar, känslor och idéer ens i fråga om det mest elementära.
Glöm inte vem du är, vill jag säga till honom, glöm inte den potential du som människa sitter på. Nu står vi inför denna tröskel, detta paradigmskifte. Men det är inte du som ska skapas till AI:s avbild, det är AI som är skapad till din. För om vi med gudomlighet menar förmåga att skapa ur intet, kan man med fog säga att människan bär en flik av detta inom sig. Det gudomliga, skulle nog Feuerbach ha sagt, finns inte i himlen bortom oss och inte heller i de maskiner vi skapar, utan i detta vårt medvetande som genom sin imaginära kraft kan förvandla världen.
Läs mer:
David Thurfjell: Därför påminner religion och erotik om varandra
Kristofer Ahlström: Det moderna livet kan kännas meningslöst – men det finns en lösning
