Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Yttrandet är inte det enda rättframma från Milo som har upprört försvarsminister Israel Katz och premiärminister Benjamin Netanyahu. En högt placerad källa i Milos närhet sade på fredagen till journalister det som alla vet, att ”vi inte kommer att kunna avväpna Hizbollah under dessa strider, endast försvaga det och pressa det norrut”. Strax kom dementier från Jerusalem: ”Hizbollah skall visst avväpnas och besegras”. Också i fråga om kriget i stort anser regeringen att Milo borde ha hållit tyst. Särskilt olämpligt var det, anser man på högsta ort, att Milo slog fast att regimen i Iran var stabil och inte på fallrepet.
På Irankrigets tredje dag, då det stod klart att Israel dödat ayatolla Ali Khamenei, Irans högsta ledare, hamnade Hizbollahledaren Naim Qasem under svår press från sina egna. I över ett år har han förbjudit dem att besvara israeliska attacker – för att inte ge Israel ett svepskäl för en regelrätt invasion. Men att låtsas som ingenting när Hizbollahs store välgörare dödats skulle inte ha accepterats av rörelsen. Qasem gav klartecken för ett par raketsalvor mot norra Israel, men i begränsad skala i hopp om att Israel skulle svara lika diskret.
I Jerusalem hade man gått och väntat på just en sådan förevändning. Hela fronten öppnades på nytt, med bombningar av tiotals shiitiska samhällen i södra Libanon och Beqadalen, attacker mot de shiitiska kvarteren i sydvästra Beirut och en markinvasion. Hizbollah, som sånär dödförklarades av Netanyahu då en fransk-amerikansk vapenvila trädde i kraft vid nyåret 2024–2025, har nu i över en månad skickat hundratals projektiler dagligen mot norra och centrala Israel.
Att förnya kriget mot Hizbollah mitt under ett helt annat krig var en svår politisk blunder från Netanyahus sida. I stället för flygvapnets framgångar i Iran, och luftförsvarets imponerande precision mot iranska missiler, handlar de heta nyheterna nu om norra Israels utsatthet. I de samhällen som utgör mål för Hizbollahs raketer så kommer nedslaget samtidigt med larmet – så korta är avstånden. Ingen hinner till skyddsrummet – om de har något. Skyddsrummen är få och dåliga, trots åratal av politikerlöften om stora insatser. Borgmästarna i de drabbade städerna, de flesta av dem från Netanyahus Likudparti, förbannar nu regeringen i direktsändning många gånger om dagen.
Det går också trögt för de markstyrkor som skickats in i Libanon. I och med att nästan hela flygvapnet är upptaget över Iran så får trupperna inte det stöd från luften som de är vana vid. Betydligt fler soldater än väntat har stupat och sårats. Föräldrar till värnpliktiga protesterar och anklagar regeringen för att att slösa med unga liv och använda deras barn som ”kanonmat”.
På fredagen förkunnade Netanyahu att ”vi skall etablera en säkerhetszon” i södra Libanon. Hans löfte har mötts av blandade känslor. I arton år, 1982–2000, höll Israel en så kallad säkerhetszon i södra Libanon, med hjälp av lokala kristna och shiitiska styrkor, den så kallade SLA-milisen. De israeliska styrkorna i zonen var ett ständigt mål för Hizbollah, och det stora manfallet gav upphov till en proteströrelse av soldaters föräldrar, ”De fyra mödrarna”, som vände opinionen och tvingade fram reträtten från södra Libanon 2000.
