Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
När man talar med amerikaner som har röstat på Trump slås man ofta av att de har invändningar mot honom. Mot hur han uttrycker sig, mot delar av hans politik eller mot hur impulsstyrda hans beslut är.
Men att han ändå har fått deras röst eftersom alternativet är så mycket sämre.
Detta är en viktig förklaring till Trumps framgångar som politiker: Att han har identifierat dem som många av hans landsmän ser som fienden.
Närmare bestämt en ”elit”, bestående av välbärgade, välutbildade, snobbiga storstadsbor med sådant som klimatförändringar och rasförtryck på sin dagordning.
Dessa ”vänsterextrema demokrater” måste krossas, säger han. Många håller instinktivt med, utan att fundera så mycket på vad Trump själv står för.
Demokraternas strateger har lärt sig läxan. Det handlar om att hitta en gemenskap i fiendskap, inte nödvändigtvis i krångliga politiska förslag.
Inför årets kongressval, och presidentvalet 2028, pekar många av dem ut en given grupp syndabockar: de allra rikaste amerikanerna. De som har fått sänkt skatt av Trump, som skänker pengar till honom och reser till Vita huset och fjäskar.
Före 2024 hade det varit svårare för vänstern att hoppa på denna grupp, eftersom många av dem då sågs som progressiva. Men nu när Jeff Bezos, Mark Zuckerberg och många andra anses ha gått över till Trumplägret är de lovligt byte.
Epitetet ”Epsteinklassen” klistras nu på denna exklusiva grupp. Och tax the rich – beskatta de rika – har blivit slagordet för dagen.
Bernie Sanders, den socialistiske senatorn och nestorn för USA:s progressiva politiker, har rest på en landsomfattande turné för att föra fram budskapet. New Yorks borgmästare Zohran Mamdani valdes just på ett löfte att stadens mest välavlönade ska betala mer till det allmänna. I Kalifornien kommer en folkomröstning i höst om en tillfällig förmögenhetsskatt för delstatens cirka 200 miljardärer.
Även partikolleger som tidigare haft stämpeln som moderata lockas av skattebudskapet. I senaten har Chris Van Hollen och Cory Booker lagt fram ambitiösa förslag som höjer marginalskatten för de allra högsta inkomsterna och sänker den för medelklassen.
Men alla jublar inte över strategin. Det gamla – och ofta ifrågasatta – argumentet att de rika flyttar om deras skatt blir för hög förs fram. Exempelvis av Kaliforniens demokratiske guvernör Gavin Newsom som är en trolig presidentkandidat 2028.
Ett annat problem för Demokraterna är att deras väljarbas till stor del består av människor med höga inkomster. Den vita arbetarklassen röstar numera oftare republikanskt.
De välbärgade storstadsborna kan tala vitt och brett om social rättvisa, men är i slutändan inte särskilt benägna att betala mer i skatt själva. Det är en förklaring till att Demokraterna regelmässigt låter skattesänkningar som införts under republikanska presidenter bli kvar.
Och att gränsen för vem som betraktas som högavlönad låter absurt hög, åtminstone ur ett svenskt perspektiv.
Mamdanis omtalade ”socialistiska” förslag omfattar till exempel bara dem som tjänar mer än 1 miljon dollar om året – motsvarande 9 miljoner kronor. De föreslås få betala 5,88 procent i stället för 3,88 procent.
Folk som tjänar mindre än så betraktas uppenbarligen inte som välavlönade. Och många av dem röstar demokratiskt.
Läs mer:
Därför tvekar Demokraterna om att höja skatten för de rika
Mångmiljonär i New York: Jag vill betala mer skatt
