Sedan den 28 februari, när USA och Israel inledde sina attacker mot Iran, har den för handelssjöfarten och oljetransporterna så viktiga Hormuzsundet, i princip varit stängt. I nuläget ligger över 2 000 fartyg i hamn eller på redden och bara väntar. 20 000 sjömän är fast i området – de kan inte ta sig där ifrån, enligt International Maritime Organisation.
Effekterna har inte låtit vänta på sig. Oljepriserna har rusat, en bränslebrist väntar runt hörnet och på sikt även långvariga prishöjningar på en lång rad varor.
Från dag ett av kriget har EU:s ledare varit oroliga.
– Det ligger i vårt intresse att hålla Hormuzsundet öppet. Därför diskuterar vi också vad vi kan göra i detta avseende från EU:s sida, sade Kaja Kallas, EU:s utrikespolitiska chef, redan för tre veckor sedan.
Men när Trump kallade på militär hjälp höll Europa huvudet kallt.
Efter veckor av diskussion samlades 40 länder till ett virtuellt möte på skärtorsdagen där man bollade alternativen. De kan i princip delas in i tre kategorier, menar Christian Bueger, professor i internationella relationer vid Köpenhamns universitet och forskare vid FN:s institut för nedrustning:
● Diplomati.
● Sjöfartssäkerhet.
● Ekonomiska påtryckningar.
När det gäller sjöfartssäkerheten har Europa redan deklarerat att man är villig att bidra. Men hur skulle det se ut i praktiken?
Enligt Christian Bueger har EU såväl kapacitet, kunskap som erfarenhet för att kunna agera på ett avgörande sätt. i en debattartikel i EUobserver, listar han argumenten:
1. EU har nästan två decenniers erfarenhet av att genomföra multilaterala, marina insatser i världens mest instabila hav: dels mot pirater i Adenviken/Arabiska havet utanför Afrikas Horn, dels mot huthiernas drönar- och missilattacker i Röda havet.
Insatserna har lett till att det redan finns ett robust system för informationsutbyte.
2. Det skulle dock inte räcka med välinformerade sjökaptener för att få igång trafiken – det krävs också ett visst fysiskt skydd. Enligt Bueger är EU särskilt lämpat för att, med ett FN-mandat i ryggen, leda en sådan operation. Med den situation som varit i Röda havet har EU redan bevisat att man kan mobilisera, samordna och upprätthålla marina resurser i just den typ av komplex hotmiljö som nu råder i Gulfregionen.
New York Times listar några, mer konkreta möjligheter:
Eskort av fartygen. En idé skulle vara att varje enskilt land tillhanda håller eskort för sina handelsfartyg. Fransk eskort för franska fartyg, japansk för japanska, och så vidare. President Emmanuel Macron har upprepade gånger tagit upp möjligheten att franska örlogsfartyg skulle kunna hjälpa till – men först när kriget är över.
Minröjning. Tyska och belgiska tjänstemän, bland andra, har sagt att de är beredda att skicka minröjare för att rensa sundet från sprängämnen. Man är dock inte ens övertygad om att sundet är minerat eftersom vissa iranska fartyg faktiskt passerar. Inte heller detta kan ske medan kriget pågår.
Luftunderstöd. Skicka stridsflygplan och drönare för att avvärja eventuella iranska luftangrepp mot fartyg. Det är detta amerikanska tjänstemän har pressat Europa att göra. Detta är dock dyrt – och lämnar inga som helst garantier. Iran kan attackera fartyg med en enda soldat i en motorbåt. Även om bara några få försök lyckas kan det räcka för att skrämma försäkringsbolag och redare från att försöka passera.
Kombinera de tre åtgärderna med diplomati. EU kan sätta press på Iran genom förhandlingar och ekonomiska påtryckningar. Hittills har de diplomatiska förbindelserna dock inte lett någonstans. Förhandlingsspelet tar också tid.
Diplomatispåret verkar ändå vara Europas bästa alternativ, i brist på ett bättre. I torsdags sa Kaja Kallas att EU måste bidra på ett konstruktivt sätt.
Alla alternativen är dyra, de två första är inte aktuella om inte vapenvila uppnås, inget av dem ger några garantier, som New York Times analytiker konstaterar.
Kina skulle kunna bidra diplomatiskt, eftersom Peking har ett starkt intresse av att hålla Hormuzöppningen öppen på grund av sitt beroende av energi från Persiska viken. Indien är sannolikt mer benäget att samarbeta operativt med Europa eftersom man undertecknade ett säkerhets- och försvarspartnerskap i januari 2026 som uttryckligen omfattar samarbete om sjöfartssäkerhet, enligt Eeas, EU:s diplomatiska utrikestjänst, som ansvarar för EU:s utrikes- och säkerhetspolitik.
Vad nästa steg är är det i nuläget ingen som vet. En fortsatt blockad av sundet riskerar dock en global ekonomisk katastrof. Iran har också deklarerat att de planerar att fortsätta kontrollera trafiken, även efter ett eventuellt slut på attackerna från USA.
Just nu är det inte klart om någon kan stoppa dem.
