Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
När en prins bjuds in till ett parlament uppstår en märklig förskjutning i språket. Inbjudan av Reza Pahlavi till Sveriges riksdag är en sådan förskjutning. Den säger mindre om honom än om hur bilden av Irans opposition formas utanför Iran.
När människor i Iran gick ut på gatorna i början av året ropade de inte efter en återgång till monarkin. De ropade inte efter en exilledare. De ropade efter frihet, efter ett slut på repressionen, efter möjligheten att leva utan regimens kontroll över vardagen. Protesterna var antiauktoritära i sin kärna. De saknade ledare, men de saknade inte riktning. Just därför var de – i västvärlden – svåra att översätta till ett politiskt projekt som kunde representeras av en enskild ledare eller ett parti.
Vi har sett detta mönster tidigare. I politiska vakuum uppstår en efterfrågan på en gestalt som kan göra en splittrad verklighet begriplig. Efter invasionen av Irak framträdde Ahmed Chalabi som ett sådant alternativ – en exilfigur vars synlighet i Washington länge tolkades som representativitet i Bagdad. I Afghanistan fick Hamid Karzai en liknande roll efter talibanregimens fall: en hanterbar företrädare för en opposition som i själva verket var fragmenterad och regionalt förankrad. I båda fallen visade sig den externa legitimiteten omöjlig att översätta till faktisk politisk förankring.
En decentraliserad opposition är svår att tala med, svår att bjuda in, svår att legitimera. En prins, i fallet Reza Pahlavi, är enklare. Han har ett namn, ett arv, en tydlig berättelse. Den folkliga rörelsen, som riktar sig mot auktoritärt styre i allmänhet, översätts till ett specifikt politiskt alternativ. Men denna logik innebär en omtolkning. När protesterna i Iran saknar monarkiska inslag och ändå läses som ett stöd för en exilprins sker en glidning som är historiskt anmärkningsvärd.
Shahregimen var en auktoritär stat med politiska fångar, censur och en säkerhetstjänst som systematiskt förföljde oppositionella. Revolutionen 1979 var, oaktat dess utfall, ett uppror mot detta styre. Att 2026 försöka återintroducera monarkin som ett tänkbart alternativ innebär därför inte bara ett politiskt ställningstagande, utan en förskjutning i hur denna historia förstås.
Det är här det absurda med att Pahlavi bjuds in till riksdagen uppstår. Samtidigt som människor i Iran protesterade utan ledare, utan parti och utan prins, bjuds han in att tala i deras namn. Samtidigt som rörelsen i sin kärna är antiauktoritär, ges legitimitet åt en figur vars politiska projekt vilar på ett auktoritärt arv.
Samtidigt som rörelsen i sin kärna är antiauktoritär, ges legitimitet åt en figur vars politiska projekt vilar på ett auktoritärt arv
Att det är just Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som står bakom inbjudan är i detta sammanhang inte oväsentligt. Vad vill de säga med denna inbjudan och vilka talar de till? Vad betyder en inbjudan till Sveriges riksdag i det storpolitiska spelet och varför just nu?
Det problematiska ligger inte i att Reza Pahlavi ges utrymme att tala. Det problematiska ligger i att han genom inbjudan till riksdagen tillskrivs en representativ roll som han aldrig har erhållit genom politisk förankring. Parlamentets scen är inte neutral. Den producerar legitimitet. Den omvandlar en röst till en företrädare. Förskjutningen som sker i och med denna inbjudan är inte bara politisk. Den är även historisk. Och den sker inte i Iran, utan i Sverige.
Läs mer:
Tara Moshizi: Jag vill trösta mamma och få tag i pappa, samtidigt jublar en del av mig
Ali Esbati: Angreppet på Iran är inget att fira, krigets fortsättning är döden
