Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Vad är egentligen ett hem? Våren ställer alltid den frågan på sin spets. Den lika efterlängtade som obarmhärtiga solen blottar fläckarna på fönstren och dammråttorna i vrårna. Gården pockar på storstädning, källaren på utrensning, sortering och därpå loppis. Eller en vallfärd till tippen. Väl där ser man dem som nyss lastat av en hel släpvagn med utrensade föremål omedelbart styra kosan mot Ikea. Här ska köpas nytt och fräscht! Som varje år.
Mitt i allt detta landar så nyheten om att det finns en familj i Hörby som vägrar att renovera sitt 70-talshus. För, ja, i dagens Sverige äger detta i sig nyhetsvärde nog för att lyftas fram i såväl Sydsvenskan (18/3) som Expressen (27/3). Att som Hörbyfamiljen bestämma sig för att ha kvar både medaljongtapeter och heltäckningsmattor, för att i stället ha mer tid med barnen, framstår som en revolt. ”Renovägrarnas tid är äntligen här” utropar Ida Ölmedal i SvD (29/3).
Och, visst, jag blir också förtjust. Både i Ölmedals nyfunna ord. Och dess innebörd.
Men samtidigt undrar jag hur radikalt det egentligen är att renovägra. Själva grundantagandet om vad ett hem är förblir ju detsamma. För precis som renoverarna tycks även renovägrarna utgå från att dess främsta syfte är att spegla den man vill vara. Och identiteten blir, som så ofta i dag, en lista med värderingar, en positionering, en linje. Ett val.
Ta bara Hörbymamman, vars Instagramkonto visar att denna vägran blivit hennes personliga varumärke. Eller som Ölmedal beskriver renovägringsruset: ”Det finns något oemotståndligt med detta: att välja sitt liv, på tvärs mot samtidens krav på förbättring”.
Själv ser jag inte hemmet som ett resultat av vilket liv man valt, utan av den ständigt pågående leken ”ett skepp kommer lastat”. Där lager läggs på lager av allt man hittills varit, tyckt och känt – och med vilka, var och när man gjort det.
Det pinsamma är att försöka utrota allt som skär sig med det senaste man blivit. Snacka om att ha fastnat i en tonårings syn på den egna identiteten.
Ur det perspektivet framstår det osynkade knappast som något misslyckande. Det pinsamma är tvärtom att försöka utrota allt som skär sig med det senaste man blivit. Snacka om att ha fastnat i en tonårings syn på den egna identiteten, där det viktigaste av allt är den egna positioneringen i förhållande till andra.
Den schweizisk-brittiske filosofen Alain de Botton är inne på samma linje i en ny intervju: ”Is your home making you happy?”. Han tycker synd om dem som – likt de Botton – ser hemmet som en kurerad förlängning av det egna jaget. Det naturliga, menar han, är att man ser en stol som något att sitta på och sedan är det bra med det. Att som han själv i stället lägga en arbetsvecka på att hitta Stolen med stort S, som bäst förmedlar just ens egna unika värderingar, är ett tecken på att man har ett sår inom sig. Och det såret kan Stolen aldrig läka.
Dessutom riskerar detta kontrollbehov över vilka färger och material som får ta plats i hemmet att föda en intolerans även mot andra människor. De Botton erbjuder ett exempel från sin egen vardag: Ger någon honom en mugg blir han illa till mods och gömmer undan den så fort han kommer åt. För den passar ju aldrig med den uppsättning perfekta muggar som han redan lagt otaliga timmar på att hitta.
Ger någon honom en mugg blir han illa till mods och gömmer undan den så fort han kommer åt.
De Botton skrattar åt sin egen orimlighet. Men jag undrar hur många som skulle skratta åt den i Sverige, där inredning så ofta tas på blodigt allvar. Här skulle det inte förvåna mig om muggömmarna var i majoritet, i alla fall inom medelklassen.
Resultatet blir hem som ser perfekta ut, men där de som bor inte alltid orkar eller ens vill bjuda in några gäster. I alla fall inte innan de gjort ännu en sådan där utrensning av det senaste som inte matchar med resten. Och medan de Botton skrattar vidare i intervjun fylls jag av en rad sorgsna frågor.
Varför tycks vi i Sverige så ofta vilja prioritera att hålla kaoset borta, snarare än att acceptera det som det nödvändiga priset för genuin värme och gemenskap? Varför verkar vi se det goda hemmet som en fråga om att ha kontroll över vilka vi framstår som, snarare än ett ställe att vara just lyckliga på? Kan det – som de Botton föreslår – rent av bottna i en oförmåga att känna oss hemma och trygga, på riktigt, i det vidunderliga virrvarr som vi kallar världen?
Läs mer:
Gina Gustavsson: Det är ett misstag att avfärda religionens roll i politiken
DN:s ledarredaktion: Trump backar igen – men något enormt har ändå gått förlorat
