Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Tv-serie
”Dips 3”
Serieskapare: Marie Agerhäll, Jesper Rönndahl.
Regi: Marie Agerhäll. I rollerna: Marie Agerhäll, Moa Lundqvist, Jesper Rönndahl, Kristian Luuk, Tore Kullgren, Martin Soneby m fl. Längd: 6 x 30 min. Språk: svenska Svtplay premiär 24/4.
I samma veva som jag börjar se förhandsavsnitten av ”Dips 3” muckar den orangefärgade clownen i Vita huset gräl med den saktmodige påven Leo. Att det första avsnittets första scener utspelar sig just i Vatikanen känns lovande. De värsta farhågorna med återkomsten för den hyllade komediserien är ju att den ska hinna bli irrelevant innan den når publiken.
De två första säsongerna av ”Dips” (2018 och 2021) känns, om inte världspolitiskt daterade, så i alla fall som en melankolisk flaskpost från världen av i går. Det var före det omvälvande pandemiutbrottet, kriget i Ukraina, Sveriges konfliktfyllda Nato-inträde, ödeläggelsen av Gaza och definitivt före Trumps hialösa krig med Iran. Å andra sidan känns de senaste årens DN-gräv om borttappade hemliga handlingar och dickpics på UD som en lång serie ”Dips”-avsnitt.
Men hur gör man ens komedi av det vansinne som pågår nu? Nya säsongen av ”Dips” väljer en smart mellanväg genom att fokusera på handel och vapen, från vitt snus till Jas Gripen. Tillräckligt aktuellt, men utan att serien riskerar att fastna i alltför tidsspecifika frågor.
Den sammanlagda inkompetensen och egocentrismen i den här skruvade versionen av livet på Utrikesdepartementet är om möjligt ännu värre än i de första säsongerna, även om de centrala rollfigurerna faktiskt utvecklats en del. Samtidigt som tematiken breddats har de hopplösa ”dipparna” (Diplomatprogramseleverna) Fanny Båtsman (Moa Lundqvist) och Jens Stråhle (Jesper Rönndahl) trots allt delvis befordrats, liksom deras aggressivt okammade och spattiga handledare Mimmi Hamilton (Marie Agerhäll).
Den sistnämnda har som genom ett trollslag (läs: utpressning) lyckats bli ambassadör vid Heliga stolen och samtidigt skaffa sig en oväntad kompetens om olika sorters avancerad vapenteknik. Just därför kallas hon hem för att bli en nyckelspelare inför en omfattande försäljning av stridsflygplan. Titeln på första avsnittet; ”Nedrustning by day, upprustning by night” säger det mesta.
Komedimässigt börjar det lite trevande – trots en spektakulär Jas-flygning – med utvikningar kring Mimmis försök att kränga permobiler till italienarna, spionjakt på Kalle Blomkvist-nivå inne på Arvfurstens palats och barnsliga ryska påverkansoperationer. Men framåt halvlek tar det fart och energinivån hamnar mer i paritet med de bjussiga exteriörerna – från soldränkta Capri till Gröna Lund och en spektakulär vapenshow i Hagaparken. Det kanske säger något om tiden att ”Dips 3” tar ut svängarna när det gäller cynism, ålderism och ohämmad politisk pragmatism kring bland annat kärnvapen, men det blir också delvis väldigt roligt och lite saltare denna gång.
”Dips” förblir kanske lite mer sketchhumor än fördjupad och dialogdriven satir, men den vansinniga kombinationen av slapstick och svensk utrikespolitik fortsätter vara en match made in heaven och är mer än välkommen tillbaka. Marie Agerhälls gummiaktiga krumbuktande är en lika knasig som träffande symbol för kungariket Sveriges försök att navigera i allt mer galen värld. Är det något man behöver i dag så är det att skratta åt eländet.
Fler film- och tv-recensioner i DN
