Eva Melander spelar frankofilen Agneta: ”Sexscenen är väldigt rolig”

Det finns en scen i ”Je m’appelle Agneta” där huvudpersonen står vid spisen med en stilig fransk kock och kokar sås.

– Bearnaisesås! fyller skådespelaren Eva Melander i.

Luften i det lilla köket vibrerar av uppdämda känslor och provsmakandet leder till kroppskontakt som leder till heta kyssar som leder till…

– Den är väldigt rolig – sexscenen! Och jag tycker att jag är rolig i den. Den tog också tag i mig på ett oväntat sätt, och det var lätt att spela in den. Under hela min karriär har jag tränat på kropp och nakenhet, och vi hade en jättebra intimitetskoordinator. Det är en ynnest att som skådespelare få låna ut sig till en scen som kan bli så bra, säger Eva Melander och ler vid minnet.

Hon är främst känd för att ha medverkat i ”drama med tungt sinne”, som hon själv uttrycker det, och har Guldbaggebelönats bland annat för huvudrollen i filmen ”Gräns”, som bygger på John Ajvide Lindqvists skräcknovell. Nu spelar hon komedi, vilket hon ser som ett skönt avbrott från alla kriminalmanus:

– När jag läste manuset gick jag runt hemma och skrattade så mycket att resten av familjen undrade vad det var frågan om? ”Det är frågan om Agneta”, ropade jag tillbaka.

Karaktären Agneta närmar sig 50 och lever ett inrutat liv med kontorsjobb, utflugna barn och en make (Björn Kjellman) som blivit besatt av träning och hälsa. Själv drömmer hon i smyg om Frankrike, där hon aldrig har varit, och frossar i brieost och vin när ingen ser på. När Agneta plötsligt blir uppsagd från sin tjänst och ser en platsannons för ett jobb som au pair åt en svensk pojke i Frankrike, tar hon chansen och packar väskorna.

Väl framme upptäcker hon dock att den ”lilla pojken” i själva verket är en ensam, homosexuell äldre herre. Efter en skakig start växer det fram en speciell vänskap mellan dem, och Agneta förstår snart att han levt ett fint och händelserikt liv, men alltid känt en stark saknad efter sin son. Den excentriske Einar spelas av 76-årige Claes Månsson, som berättar att han ser det här som sitt livs filmroll:

– Ja, jag tror faktiskt det. Den passade mig som handen i handsken, för jag har inte behövt förställa mig för ett ögonblick. Alla känslor finns i mig. Jag är inte en sorgsen person, går inte runt och ältar. Tvärtom har jag levt ett underbart liv och är en ganska glad prick. Men jag vet vad sorg är, säger Claes Månsson när vi ses en solig vårdag i Stockholm.

Einar, som han spelar, bor i ett slott i Frankrike, men just slottsscenerna i ”Je m’appelle Agneta” är inspelade norr om Stockholm i Ekolsunds slott, som har anor till 1300-talet och har huserat kungar som Gustav Vasa och Gustav III. Men filmen innehåller förstås också ögongodis för alla frankofiler, med pittoreska miljöer filmade i en liten ort i södra Frankrike.

– Folk som bodde i byn fick hoppa in som statister, berättar Eva Melander, och fortsätter:

– Även om jag har varit i Frankrike en massa gånger innan, känns det närmare nu. Och man längtar ju alltid tillbaka till osten, vinet och sorlet.

Claes Månsson fnissar lite över frågan om han blivit frankofil under arbetet med ”Je m’appelle Agneta”.

– Jag har övat länge, ler han snett.

Sedan flera år tillbaka äger skådespelaren och hustrun Gudrun en liten lägenhet i Antibes i Provence dit de gärna åker när det späckade jobbschemat tillåter.

– Det är så enkelt att leva där, på något sätt. Det är hyfsat varmt även på vintern, och folk är så snälla. Vi har en dam som bor ovanpå oss, som är i min ålder och inte pratar något annat än franska – men det skiter hon i! Vi bjuder ner henne på Aperol och tilltugg ibland och så sitter hon där och pratar på i två timmar. Vi förstår hälften.

Romanen ”Je m’appelle Agneta” (2021) bygger på berättelser som författaren Emma Hamberg fått från sina läsare, och boken fick en speciell typ av genomslag. Kvinnor vittnade om att de inspirerats av Agnetas resa, och gjort små eller stora förändringar i sina egna liv. Det blev en Agneta-effekt, helt enkelt. Nu hoppas skådespelarna på att även filmen ska sätta avtryck.

– Det finns nog inte en enda människa i hela världen som inte har funderat på frågor som: Vem vill jag vara? Vem måste jag vara? Vem borde jag vara? Den här berättelsen handlar om kampen om att få vara den människa man känner sig bekväm med. Och så är det en jättefin historia om vänskap, säger Eva Melander.