Den senaste tiden har vi behövt ställa oss märkliga frågor. Som om det är rimligt att utvisa tonåringar, om barn ska sättas i fängelse och vad retroaktiv lagstiftning egentligen innebär. Det är lätt att fastna i detaljerna och förlora överblicken. För vad är det som pågår egentligen?
Enligt regeringen är Sverige i kris. Och det är bråttom.
Som justitieminister Gunnar Strömmer uttrycker det: ”Det är inte läge att slå av på takten”.
I sin koncisa bok ”Om tyranni” påminner den amerikanske historikern Timothy Snyder oss om att vi bör bli vaksamma när politiker vill övertyga oss om att samhället är i kris och sedan kommer med undantag och exceptionella lösningar. Just idén om att nuet kräver ett exceptionellt undantag är ett sätt att vinna vår acceptans för att riva ner lagar och överenskommelser, och ersätta dem med undantag som snabbt blir det nya normala och öppnar för en auktoritär politik.
Visst, politiker vill visa handlingskraft och kan särskilt i kriser komma med häpnadsväckande dåliga idéer, det var jag med om under min tid som tjänsteman på UD. Men den avgörande skillnaden är om man fortsätter lyssna på andras åsikter.
Vår nuvarande regering har kusligt lätt att vifta bort massiv kritik från tunga remissinstanser som Lagrådet, JO, Justitiekanslern och andra. Som om de bara vore åsikter.
Självklart måste inte regeringen bry sig om alla remissvar, men att konsekvent strunta i kritiska bedömningar undergräver själva idén med den dialog som är en grundbult i den svenska demokratin. Bilden bekräftas av forskare från SNS som på DN Debatt lyfter fram hur regeringen, och numera även Riksdagen, ignorerar Lagrådets krav på rättssäker lagstiftning. Den aggressiva oviljan att lyssna är ett tecken på något djupt osunt.
Det här är ett mönster som går igen på många områden, till exempel när det gäller utredningar. Förr kunde man läsa utredningar som ett sätt att verkligen förstå ett problem, förstå verkligheten, belyst från flera håll. I dag är en utredning ofta bara en person, helt lojal med regeringens politik, som utvecklar de förslag som är önskvärda. Som regel skriver regeringen in vilka förslag man vill se.
När Skolverket nyss fick ett uppdrag, stod inte bara vad uppdraget innebär och syftar till. Regeringen skriver också in exakt vem som ska ha vilken tjänst i projektet. Det är en invasiv kontroll, som går ner i detaljer.
Det spelar heller ingen roll att det är ministerstyre och rent maktmissbruk. Det handlar bara om att driva igenom sin vilja, oavsett vad
Och den kombineras med skamlöshet, som när dåvarande biståndsminister Johan Forssell i hemlighet styrde om 100 miljoner kronor ur biståndsbudgeten – bland annat till ett samarbete mellan somaliska premiärministerns kansli och FN-organet UNDP – mot att Somalia tog emot tvångsutvisade medborgare från Sverige, vilket Ekot kunde avslöja. I mars fick den SD-anknutna organisationen Hepatica 23 miljoner kronor av biståndsmedel, trots kritiska brister i organisationen. Björn Söder (SD) har sagt att Sida borde läggas ned och att ”många tjänstemän bör bytas ut”. Att tjänstemän länge larmat om en ”extrem risk” att pengarna hamnar fel spelar ingen roll.
Det spelar heller ingen roll att det är ministerstyre och rent maktmissbruk. Det handlar bara om att driva igenom sin vilja, oavsett vad.
I juni förra året kallades alla anställda på ett av våra departement till en stor samling. De skulle informeras om det kommande arbetet inför valet. Det kommer att bli ett intensivt år, förklarade statssekreteraren som ledde mötet. Enligt personer som närvarade läxades sedan tjänstemännen upp om hur de skulle arbeta och uppmanades att inte krångla eller ha invändningar.
Personer på Regeringskansliet berättar för mig hur riskabelt det numera är att lufta invändningar. Ledningen håller koll på vilka som är kritiska, och vilka som är lojala, förklarar en person. Den som inte håller med i den förda politiken måste ”hålla väldigt låg profil” eller hamna i kylan. De jag pratar med vill inte framträda med namn, av rädsla för att bli straffade. Det är en skrämmande tystnadskultur som också Jan Scherman nyligen lyft fram i Aftonbladet. En rädsla att stämplas som vad man i Sovjet brukade kalla en ”ideologisk fiende”.
För regeringspartierna litar inte på tjänstemän. Att de tänker fritt anses inte vara en resurs. Jimmie Åkesson är ”hundra procent övertygad” om att det finns många i det han kallar Myndighetssverige som är emot hans politik.
Han har rätt. För svenska tjänstemän är lagen inte strunt samma. De ryggar när regeringen detaljstyr myndigheter med sms och hotfulla möten, eller missbrukar regleringsbrev för att tvinga igenom olagliga beslut. De står upp för grundlagen och Regeringsformen. Ja, tjänstemän obstruerar när regeringen ber dem agera på ett sätt som skulle bryta mot svensk lag, biståndsregler och internationella åtaganden. Björn Söder (SD) klagar över att sådana tjänstemän är ”aktivistiska” och det är de ju, i så måtto att de motarbetar korruption och försvarar svensk lag och rättssäkerhet.
Efter att förslagen om skärpta straff och fängelse för 13-åringar skapat ramaskri och fått massiv kritik av bland annat Lagrådet har nu Justitiedepartementet arbetat fram ett nytt paket lagar. Men det innehåller samma saker som innan: skärpta straff, 13-åringar i fängelse. Den kritik som höjdes lyssnar man fortfarande inte på. Juristerna på departementet som har varit tvungna att arbeta fram de nya lagarna är enormt frustrerade. De har pressats att snabbt ta fram illa skriven lag, eller som de själva uttrycker det, ”undermåliga lagstiftningsprodukter”.
Men det spelar ingen roll för regeringen som vill driva igenom en mängd lagar innan valet i september, i högt tempo.
Jag arbetade tidigare på Regeringskansliet och minns en plats full av kunniga och lojala personer, beredda att jobba hårt för sin politiska ledning. Den kultur som råder där och ute på myndigheter är en annan nu. När jurister sätts att utveckla lagar i strid med rådande rättsordning, när tjänstemän tvingas bryta mot regler och rimlig kritik blir bestraffad och sedd som brist på lojalitet, då är något trasigt.
Fram växer bilden av ett systematiskt försök att riva ner grundläggande principer och former för hur Sverige ska styras. Om utredningsväsende och remissrundor blir tomma former är det lättare att hävda att de alltid varit meningslösa. Om lojalitet blir den främsta meriten för en tjänsteman blir allt en fråga om ideologi.
Det är en auktoritär utveckling.
Och den kan brytas.
Läs mer av Andreas Norman: Före detta diplomaten: ”UD:s hederskodex är både varm och toxisk”
