Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Är Sverige numera ett muslimskt land? Och vem räknas egentligen som svensk?
Den sortens frågor är politiskt brännstoff just nu. Men, nej, detta är inte ännu en artikel om svenskheten.
I stället vill jag uppehålla mig vid det mer tidlösa och filosofiska elementet som svenskhetsdiskussionen har gemensamt med andra heta potatisar. Som vad kännetecknar en äkta kvinna, en genuin familj, en riktig stad, en god skola, eller sann konst? Alla dessa debatter rör ju inte bara olika sakfrågor, utan även det mer grundläggande metafysiska spörsmålet om vad det betyder att räknas som någonting över huvud taget. Alltså vad vi menar med att något eller någon utgör ett äkta, genuint, gott eller sant exemplar av en bredare kategori av vad det nu än må vara.
Tänk om det rentav är denna filosofiska fråga som gett upphov till en av de viktigaste klyftorna i dagens kulturkrig?
Denna djärva tes lades nyligen fram av författaren Lena Andersson i en uppmärksammad artikel i Svenska Dagbladet (12/4). Den efterföljande debatten kom dock enbart att kretsa kring det konkreta exemplet med svenskheten som Andersson även tog upp, och att hon kallat beskrivningen av dagens Sverige som ett muslimskt land för ”bisarr”.
Det är förståeligt, men också synd. För det riktigt intressanta är inte vad Andersson anser om svenskheten. Utan varför.
Det riktigt intressanta är inte vad Andersson anser om svenskheten. Utan varför
Hon menar nämligen att vi är mitt uppe i en kunskapsmässig dragkamp. Å ena sidan har vi den påbjudna synen på sanningen, som helt och hållet förlägger kunskapsinhämtningen till sinnevärlden. Då blir enbart det som är mät- och helst kvantifierbart med naturvetenskapliga metoder intressant. Allt annat avfärdas som löst tyckande. Och observationen att islam blivit Sveriges näst största religion leder till slutsatsen att Sverige nu är ett muslimskt land (bland mycket annat). Siffrorna styr.
Å andra sidan har vi Anderssons eget – liksom vad hon även antar är ”vardagsmänniskans” – förhållningssätt. Det utgår från att alltifrån nationer till kön, människor och konst har en inneboende essens. En kärna som ligger utom räckhåll för statistiken, eftersom den bor i Platons idévärld. Sifo skulle alltså kunna uppmäta andelen muslimer i Sveriges befolkning till i princip hur många som helst utan att man för den skull i detta läger skulle dra slutsatsen att vårt land är muslimskt.
SD:s framgångar, menar Andersson, drivs av att partiets väljare tillhör detta andra läger och alltså ifrågasätter inte bara etablissemangets syn på svenskhet utan även på verkligheten. Högerpopulismen är ett utlopp för ”vardagsmänniskans tilltagande aversion mot att få sin livsvärld invaderad och alla sociala sammanhang genomsyrade av hegemoniska påbud om det rätta sättet att uppfatta tillvaron”.
Detta är en spaning väl värd att diskutera. Visst, jag har svårt att tro att folk ute i stugorna skulle vara lika upptagna av sanningens natur som Andersson verkar tro. Men några som tänker desto mer på metafysiken, Platon och behovet av ett alternativt ”metodologiskt och ontologiskt paradigm” är radikalhögerns intellektuella elit.
Alltså sådana som den självutnämnda professorn mot politisk korrekthet, Jordan B Peterson, som kallats för västvärldens mest inflytelserika intellektuella (New York Times 25/1-2018). Liksom Maga-rörelsens grand old man, Steve Bannon. Eller, för den delen, Aleksandr Dugin, Putins hovideolog, som citatet om paradigmet kommer ifrån.
Deras åsikter om alltifrån nationen till familjen, konsten och miljön präglas nämligen av traditionalismen: en antimodern filosofi som gör revolt just mot upplysningens positivistiska sanningssyn och kvantitativa metoder.
Men den ser även postmodernismen som en huvudfiende, eftersom denna river ned alla hierarkier och auktoriteter. Om detta kan man läsa i Mark Sedgwicks ”Den eviga ordningen: filosofisk mystik och den radikala högern”, som nyss utkommit i svensk översättning (Fri tanke förlag).
Narrativt bekräftar bilden hos många i dag av att något gått allvarligt fel med det mesta. Att undergången är nära – och att vi förtjänar den
Traditionalismens främsta filosofiska verk skrevs under mellankrigstiden, av den franske esoterikern René Guénon och den italienske fascisten Julius Evola. Båda har vissa kopplingar till Sverige. Guénon tog starkt intryck av den svenske konstnären och sufi-shejken Ivan Aguéli. Och förlaget Arktos Media, som spritt Evola (och Dugin) till en global publik genom att översätta dem till engelska, drivs av Daniel Friberg. Han var tidigare medlem i Svenska motståndsrörelsen, innan det omvandlades till nazistiska NMR.
Men hur har en så snårig lära kunnat nå långt utanför filosofernas värld, ens i engelsk översättning? Mycket handlar nog om att traditionalismens nedgångsnarrativ bekräftar bilden hos många i dag av att något gått allvarligt fel med det mesta. Att vi inte alls rör oss närmare utan tvärtom allt längre bort ifrån både det goda och sanna. Att undergången är nära – och att vi förtjänar den.
Detta handlar kanske inte främst filosofi, utan om känslor. Men idéerna som samlar upp och kanaliserar dem i en ideologi har onekligen en hel del med metafysiken att göra. Om än på ett lite annat vis än vad Andersson tycks föreställa sig.
Läs mer:
Gina Gustavsson: Den nya eliten drömmer om att påven ska smörja Melania till drottning över USA
DN:s ledarredaktion: Vad är det som Moderaterna inte vill blandas med?
