Han är vegetarianen som är chef för ett slakteri.
Det är en bild som Tom Baldwin brukar använda för att beskriva Storbritanniens premiärminister. En annan handlar om hur han regerar landet och är ren allegori.
Keir Starmer tar ett steg framåt, sedan två steg åt vänster, ett steg bakåt, två steg åt höger och först därefter två steg framåt igen. Alla undrar vad han sysslar med. Varför irrar han omkring så?
Jo, för att han korsar ett minfält. Målet är inte att få promenaden att se elegant ut, utan att undvika detonationer.
– Vissa politiker vill inget hellre än att prata om sig själva, posera, bli intervjuade. För Keir är det som att äta hundmat. Ibland måste man kanske göra det, men det är inte angenämt. Han är raka motsatsen till Boris Johnson.
Tom Baldwin var under många år journalist på bland annat The Times och blev därefter Labourpartiets kommunikationschef. I samband med att Keir Starmer valdes till ny partiledare 2020 anlitades han för att spökskriva den före detta riksåklagarens självbiografi.
Ett halvår in i arbetet meddelade Starmer att han hade ändrat sig. Han ville inte ge ut någon självförhärligande levnadsteckning under eget namn. Eller som han själv formulerade det över en öl: ”Jag står inte ut med att vara en sådan wanker.”
Men han gick med på att Tom Baldwin skrev en egen bok om honom. 2024, samma år Starmer blev Storbritanniens premiärminister, utkom den.
– Jag tycker att jag känner honom. Jag vet inte om man kan ha verkliga vänner inom politiken. Men vi har en vänskaplig relation, säger Tom Baldwin.
Med en tåga som överraskat många strider Keir Starmer nu för sin politiska överlevnad.
Efter nederlaget i lokalvalen för ett par veckor sedan har ett hundratal Labourledamöter krävt hans avgång. Regerande Labour är för närvarande ett parti av krossade allianser och brustna vänskaper. Men Starmer har sagt att han inte kommer att gå frivilligt. Att lämna i detta skede vore, enligt honom, att fly ansvar och ”störta landet i kaos”. Han vill absolut inte vara som den konservativa premiärminister David Cameron, som 2016 lämnade åt andra att städa upp i röran efter brexitomröstningen som han hade utlyst.
– Man måste fråga sig om anledningen till tumultet i brittisk politik bara beror på att vi har haft riktigt usla premiärministrar?
Det låter som att du inte tycker det?
– Vi har allvarliga problem i Storbritannien, många har svårt att få vardagen att gå ihop, ojämlikheten växer, vi står på randen av en ekonomisk kris. Hur reagerar vi? Genom att göra galna saker som brexit. Därefter gräver vi oss djupare ner genom att avsätta premiärministrar i genomsnitt var 18:e månad, varpå väljarkåren blir ännu argare över bristen på ledarskap och gedigen politik. Det är ett självskadebeteende. Jag känner mig djupt deprimerad över vart vi är på väg som land.
Tom Baldwin ber om ursäkt för sin harang, han säger att han blev lite känslosam.
Stora reformer och investeringar, det vill säga verklig förändring, kräver varaktig makt. Kärnan i Baldwins resonemang är att den politiska instabiliteten i Storbritannien inte bara är en följd av de verkliga problemen i landet, utan lika mycket en orsak till dem.
Än så länge finns ingen som formellt utmanar Starmer, men flera premiärministeraspiranter ligger så att säga i startgroparna.
Hälsoministern Wes Streeting har avgått, med siktet inställt på Downing Street. Manchesters populära borgmästare Andy Burnham väntas också ge sig in i maktkampen, men dessförinnan måste han vinna ett fyllnadsval för att åter få en plats i underhuset.
Med andra ord: Inget är färdigt, ändå får man dagligen intrycket att Keir Starmers öde redan är beseglat.
– Jag får skit varje gång jag påpekar det, men medierna är en del av problemet. Alla Labourledare möter den här unika fientliga muren av högertidningar: The Sun, The Mail, The Telegraph. De politiska skribenterna, inte bara på högersidan, bestämde sig tidigt för Keir Starmer inte kan regera och måste bort. Det är som en skrikig kampanj.
Storbritanniens premiärministrar blir bara mer och mer impopulära. Landets senaste fem ledare är de mest impopulära genom historien och minst omtyckt av dem alla är Keir Starmer.
Mr Boring och Tedius Maximus – Den tradige kejsaren, med en blinkning till de romerska härskarna – är några öknamn som pressen klistrat på honom. Han kritiseras för att vara inkonsekvent, för att sakna karisma och visioner.
– Keir hatar ordet visioner, säger Tom Baldwin när jag undrar om det stämmer eller om det bara är en fråga om retorik.
– Jag har aldrig träffat någon med större uthållighet och motståndskraft än Keir Starmer, men du har rätt i att han inte är bra på att berätta en historia om vad han gör och han skulle behöva ett större självförtroende att följa sina instinkter, då hade Peter Mandelson inte blivit USA-ambassadör.
Kommer han att vara premiärminister om tre år, vid tiden för nästa allmänna val?
– Det ser väldigt osannolikt ut. Jag tror inte det. Men alla som gör förutsägelser inom politiken nu är dumdristiga.
Fakta.Skribent på prestigetidningar
Journalist, författare och politisk rådgivare född 1966.
Har bland annat arbetat för The Times och The Sunday Telegraph och rapporterat från såväl Westminster som Washington.
Blev 2010 kommunikationschef för Labourpartiet och var även politisk rådgivare åt Ed Miliband under hans tid som partiledare.
Är författare till boken ”Keir Starmer. The biography” (2024) och även till ”England. Seven myths that changed a country – and how to set them straight” (2024) skriven tillsammans med Marc Stears.
Medverkar regelbundet som skribent i The Guardian.
Läs mer:
Sandra Stiskalo: Inte ens kung Charles i hermelinmantel kan stoppa en dödskamp i slow motion
Sandra Stiskalo: Forna vänner blir rivaler i striden om Downing Street
