Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Så Anders och jag kommer in på restaurangen i Carmarthen, Wales, och möts i dörren av ett stort, lila anslag: ”Allergiker? Säg bara till! Vi hjälper dig på bästa sätt!”
Inne i lokalen sitter fler affischer med samma innebörd. Märkligt! Samtidigt, tänker jag, är det alltid trevligt att känna sig sedd och bekräftad.
”Några allergier?” är också den första fråga jag får när jag beställer mat i baren.
”Japp, jordnötter”, svarar jag, som jag brukar i Stockholm. Där brukar jag också poängtera att min allergi (även om den skickat mig till akuten ett par gånger) inte är så allvarlig att jag måste hålla järnkoll på ”kan innehålla spår av…” och sånt.
’Vi behandlar alla allergier som lika allvarliga!’ svarar servitrisen och ser lika sträng ut som policyn.
Den inställningen funkar inte i Wales.
”Vi behandlar alla allergier som lika allvarliga!” svarar servitrisen och ser lika sträng ut som policyn. ”Och du ska inte beställa av mig. Kom hit, Elizabeth!”
Den nya servitrisen bär märken som berättar att hon är certifierad allergispecialist. ”Är ni båda allergiker?” frågar hon. ”Inte? Då kommer vi märka ut den allergicertifierade maten med en röd flagga. Går det bra om vi inte sanerat köket efter senaste jordnötsbeställningen? Jag måste tyvärr berätta att vi tidigare haft en buffé som innehållit jordnötter, är det ett problem? Är det OK om kocken en gång uttalat ordet ’jordnöt’ högt i köket?”
Frågorna är så många och snabba att jag börjar tillämpa den gamla ”två ja, ett nej, två ja, ett nej”.
Mycket riktigt är det också Anders, inte jag, som till slut får den röda flaggan på sin tallrik.
Det hela kommer att upprepa sig under vår korta resa. Varenda restaurang är tapetserad med lila affischer. Klistermärken, knappar på personalen. Någon säger att det är en ny lag som tillkommit efter ett uppmärksammat rättsfall. Restaurangerna har lärt sig en läxa av det inträffade.
Det har vi också. På nästa matställe, en pub i vackra St Davids, kommer det igen: ”Några allergier?”
Jag svarar snabbt: ”Inte en enda.”
Läs mer:
Fler kåserier av Helmerson, till exempel om Sveriges fulaste dialekt.
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
