Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Alla människor gråter av samma anledningar, men vi skrattar inte åt samma saker. För att kunna skratta med någon annan måste vi veta något om dennes personlighet. Att skratta med någon annan är det bästa sättet att lära känna varandra. Så resonerar serieskaparen Marjane Satrapi i en intervju som publicerades i tidskriften Bild & Bubbla 2009. Samtalsämnet var filmatiseringen av hennes ”Persepolis”, som är en av de där serieböckerna som brutit igenom fördomsvallen och räknas som finkultur, i sällskap med till exempel Art Spiegelmans ”Maus”.
”Persepolis” utkom i Frankrike från år 2000, i fyra delar. Den handlar om Irans moderna historia på en självbiografisk grund. Marjane är tio år när berättelsen börjar och den iranska revolutionen innebär enorma problem för de intellektuella som en gång hoppats på den, och på ett bättre Iran. Iran kontrasteras mot studenttiden i Österrike, som innebär utmaningar av annan art. Till slut lämnar Marjane Iran för gott.
I dessa tider har ”Persepolis” fått förnyad aktualitet. En viktig poäng för Satrapi är att visa hur iranierna är människor, som alla andra. I tider av ömsesidig demonisering är detta en väsentlig uppgift. Man kommer den unga Marjani och hennes omgivning nära inpå livet – man gråter och skrattar med dem. Hon låter en aldrig glömma att demokratin börjar med kvinnors rättigheter och att den kampen måste föras ständigt. ”Persepolis” är en av de böcker som oftast attackeras i USA, när bokförbud kommer på tal. Marjane Satrapi hade mycket kvar att säga.
Läs mer:
”Persepolis”-författaren Marjane Satrapi död
