Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Olof Lundh och Erik Niva är två kompetenta sportjournalister som med bred kunskap kan sätta in fotbolls-VM både i en ekonomisk och politisk kontext.
När de (äntligen) får chansen blir det ändå inte riktigt bra – inte så bra som det kunde och borde ha blivit. Det är inte deras fel.
SVT, ”Utrikesbyrån” och i synnerhet programledaren Rebecca Randhawa känner sig tyvärr tvungna att larva till det, forcera samtalet (eftersom hon inte själv har på fötterna) och byta ämne så fort det börjar bli intressant.
(Och ringa upp Thomas Ravelli (!!) för att låta oss ta del av hans politiska insikter. Mon dieu.)
Vid sin sida har Lundh och Niva Sveriges Radios förre USA-korrespondent Cecilia Khavar (som var med och skapade SR:s populära ”USA-podden”) – men det hjälper föga när som sagt Rebecca Randhawa bestämt sig för att ämnet plötsligt kräver något slags påhittat och uppdrivet sporttempo.
Varför pratar hon med oss som om vi var mycket små barn? Är det för att vi är en samling klent begåvade sportfånar?
Många fotbollsälskare ser som vanligt fram emot fotbolls-VM, men vi är också många som upplever det som rätt motbjudande, både med tanke på världsläget, Trumps krigföring och USA:s svåra inrikespolitiska problem.
Var skall liksom festen äga rum? Och vilka är bjudna? Ingen, verkar det som, särskilt inte med tanke på de absurda biljettpriserna.
Fotbollsjournalistiken lider fortfarande allvarligt av sin hejarklacksfeeling
Vi har fått vänja oss vid att fotbollen utnyttjas av mörka krafter, krassa ekonomiska intressen, diktaturer etc – men jag har nog ändå aldrig, trots den långsamma tillvänjningen, tidigare haft ett så ljumt intresse för ett fotbolls-VM som just i år.
Noll glädje. Noll entusiasm.
Det är givetvis superviktigt att låta journalister som Lundh, Niva och Khavar försöka sätta in världens största idrottsangelägenhet i ett större sammanhang – men visa dem då lite respekt och ge samtalet tyngd med en insatt och påläst programledare.
Annars dominerades givetvis veckan av fotbollsherrarnas bedrövliga insats mot Norge – just den matchen lyckades i alla fall inte en enda fotbollsjournalist sätta in i ett större sammanhang.
Trots den långa ökenvandringen för svensk fotboll (som påbörjades långt innan Jon Dahl Tomassons tillträde som förbundskapten, och inte mirakulöst fått ett slut med Graham Potters entré) är det väldigt få experter och analytiker som lyckas hålla huvudet kallt. De svänger som vindflöjlar, allt efter tillfälliga resultat, en plötslig vinst etc.
Fotbollsjournalistiken är i vissa avseenden bättre och bredare än någonsin – men den lider också fortfarande allvarligt av sitt medberoende, sin hejarklacksfeeling.
Två sportdokumentärer i väntan på VM: ”PL-stories: Henrik Larsson” (Viaplay) och i serien ”Untold” (Netflix) – nu är det dags för Vinnie Jones. Äntligen. Hans historia är omöjlig att smita förbi.
Filmen om Henrik Larsson är rak och biografisk, men lite småtrist berättad. Det man så här på lite avstånd verkligen inser, och blir full av beundran inför, är ju hur jäkla stor han var, och fortfarande är, i vida fotbollskretsar. Och hur han under så lång tid kunde hänga kvar i den absoluta toppen. En fin hyllning till Henrik Larsson.
Vinnie Jones-dokumentären håller givetvis ett annat tonläge, don efter person, men blir ändå, trots allt, mellan raderna, och bakom de tusentals braskande skandalrubrikerna, till en rätt skör berättelse om en, trots allt, rätt så skör man.
Han har verkligen en skruv lös – lite för ofta. Ibland tycks han ha den helt under kontroll, ibland inte alls.
Men Vinnie Jones är också en anakronism, hela han, från en annan tid, när fotbollen var något helt annan, då det också fanns plats, och särskilda platser, för just sådana gränslösa fotbollsterrorister. Älskade, föraktade galningar.















