Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Sportjournalisten Erik Niva försitter aldrig en chans att påpeka att fotbollen är större än bara fotboll. Den är störst inom kultur också, den är Sveriges nationalscen, sa han till Kulturnytt i onsdags. Och ju längre ut i världen man kommer desto sannare blir det.
Ingen stormakt lär någonsin stå som värd för en poesifestival eller ett konvent för mimkonsten. Om man vill regissera sin egen storhet är det betydligt bättre att abonnera världens största estrad och fylla den med fotboll.
Under sommarens VM kommer kamerorna att panorera över läktare i Dallas, Los Angeles och New York. Det är bildproducenternas jaktsäsong på barn ansiktsmålade i landsfärger. På LED-skyltarna runt planen kommer företag vilja sälja bilar, flygresor och bettingkonton genom att associeras med internationell vänskap.
Ändå är en fotbollsarena kanske inte en främst en arena att visa upp saker på. Det är en plats där man kan dölja dem. En erfaren teaterbesökare vet att inte alltid fästa blicken vid händelserna i rampljuset.
Idrottsmästerskap är sällan så mycket en distraktion från despotism som en del av marknadsföringsplanen
Natten till onsdagen, ett knappt dygn innan landet ska stå som värdnation för VM, återupptog USA bombningarna av Iran. Deltagare i mästerskapet nekas godtyckligt visum av amerikanska myndigheter, nu senast den somaliske fotbollsdomaren Omar Artan. Han har utsetts till Afrikas bäste domare men fick vända vid landsgränsen. ”Jag tror de hade problem med mitt hemland”, säger Artan till New York Times.
Lägg därtill att årets VM kommer medföra dubbelt så stora koldioxidutsläpp som de genomsnittliga VM-turneringarna under 2000-talet, som DN:s Johanna Frändén nyligen påminde om.
Idrottsmästerskap är sällan så mycket en distraktion från despotism som del av marknadsföringsplanen av densamma. Ett slags diplomatisk immunitet. Mönstret återkommer med kuslig regelbundenhet.
Sommaren 1978 samlades människor världen över framför tv-apparaterna och såg Mario Kempes springa med armarna utsträckta på Monumentalstadion i Buenos Aires. Bara några kilometer därifrån förhördes fångar under tortyr i den argentinska militärjuntans fängelser.
Vinter-OS i Sotji 2014 beskrevs som en internationell framgång för Vladimir Putin, mästerskapet blev ett skyltfönster för det moderna Ryssland. Men bakom Potemkinkulisserna planerades invasionen av Krim, som genomfördes bara veckor senare. 2022 utvidgade man till en fullskalig invasion av Ukraina med OS-arrangören Kinas uttalade godkännande.
Det är helt enkelt svårt att se sommarens VM som något så okomplicerat som en fotbollsturnering
Idrotten står inte ovanför politiken: eftersom sport betyder något för människor blir den användbar för makten. Ju starkare känslor, desto effektivare avledning. VM 2026 beskrivs redan som det största någonsin – det pågår längre än vanligt och fler lag än tidigare deltar, även om man kan hävda att tillgången överstiger efterfrågan.
I det annars så fotbollstokiga Tyskland, som förvisso också har en komplicerad historisk relation till stora idrottsevenemang och krigsplaner, uppger bara tio procent av befolkningen att de är intresserade av sommarens mästerskap, 37 procent bryr sig inte alls.
Det är helt enkelt svårt att se sommarens VM som något så okomplicerat som en fotbollsturnering. Det är ett skådespel iscensatt på den största scen mänskligheten har byggt åt sig själv. Och med en undertext som förskräcker, om man har förstånd att lyssna mellan replikerna.
Men kanske löser sig problemet av sig självt. Min viljas alla muskler kämpar med att uppbåda intresse för mötet mellan, säg, Ghana och Panama. Varje framgångsrikt skådespel är trots allt beroende av sin publik. Alla måste inte titta.
Läs fler artiklar av Kristofer Ahlström