Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Det är sensommar när Håkan Juholt gör ännu en uppdatering på sociala medier. Han är före detta partiledare för Socialdemokraterna, före detta ambassadör och numera käck tv-profil.
Den här gången handlar inte inlägget om silldiplomati eller maten vi äter. Nej, Håkan Juholt har varit på besök på Rådmansö kyrkogård i Roslagen. Där har han upptäckt den tidigare Moderatledaren Gösta Bohmans och hans hustru Gunnels grav.
Att Juholt går dit är inte konstigt. Men han har inte bara det dåliga omdömet att luta sig mot gravstenen och lägga händerna på den, som om det rörde sig om hans privata tv-fåtölj. Han väljer dessutom att föreviga ögonblicket. Fotot använder han sedan på Facebook för en politisk uppgörelse med dagens moderater – i kontrast till den ”anständige” Bohman.
Efter kritik har Juholt beklagat att han vidrörde graven. Inlägget är kvar – men med en annan bild från gravplatsen. Fortfarande verkar Juholt tro att det är en smart idé att använda en död partiledares viloplats som slagträ i valrörelsen.
Det här hade kunnat vara slutet på en historia om omdömeslöshet, om inte en större fråga hängt sig kvar.
Den kan formuleras ungefär så här: Vad är det med sociala medier som gör att människans sämsta sidor hela tiden förstärks? Att vi så lätt beter oss som idioter?
Lockelsen i snabba likes, utmaningen att lägga band på impulserna, algoritmerna som förstärker det mest högljudda – allt detta är inneboende egenskaper på de sociala plattformarna som gör oss till kollektiva haverister. Trots att Facebook funnits i 20 år har verksamheten inte mognat – dess barnsjukdomar är i själva verket en central del av affärsmodellen.
Det går kanske inte att belägga att de sociala medierna orsakat det upptrissade politiska klimatet. En alternativ tolkning är att de bara synliggör vad som ändå pyr under ytan.
Men helt klart eldar plattformarna på dumheten, och gör det svårare och svårare att uthärda offentligheten.
Det respektlösa är en del av utvecklingen, hoten en annan.
Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg har berättat att han i sommar blev förföljd av en gastande figur i vit skåpbil. ”Du är så vidrig”, ska mannen ha skrikit.
Det var först när Anders Lindberg tog fram sin mobil och filmade som mannen vek undan.
Den hotfulla fysiska miljön är förlängningen av vad som pågått på sociala medier i många år. På Facebook finns en grupp med 12 000 medlemmar som heter ”Sätt munkavle på Anders Lindberg”. Sverigedemokraten Richard Jomshof skriver på X att Lindberg är en Quisling – en potentiellt farlig brännmärkning. För vad gör man med en landsförrädare?
Varje dag pumpas hotfulla och föraktfulla meddelanden ut. Det påminner om en strategi som vi inom journalistiken sett under en längre tid: att stämpla enskilda. Att göra priset för att delta i offentligheten så högt att självcensuren tilltar.
Alex Schulman berättade i veckan för mig att han blev orosanmäld efter sin krönika i DN om semestern.
Ärendet avskrevs efter ett dygn, men Schulman fick ägna 30 minuter åt att övertyga en socialsekreterare att hans barn inte påverkats negativt av att han – i likhet med åtskilliga svenskar – dricker vin på sommarkvällar. Obehagligt och ovärdigt. Till saken hör dessutom att grunden för anmälan var en krönika i DN. Upplysningsvis har tidningen ansvariga redaktörer, som håller nära kontakt med sina skribenter.
Han är inte den enda journalisten som drabbas av okynnesanmälningar till socialtjänsten. Det är numera ett välkänt missbruk av ett viktigt och fint svenskt larmsystem. Det syftar till att skydda barn, men används också till att förfölja enskilda skribenter. Rör de vid fel ämnen ska de få betala ett högt pris.
Samma strategi ser vi i sociala medier varje dag: debatten görs personlig.
När den grävande journalisten Lisa Röstlund i våras granskade hur statsministerparet blandade privat och offentligt, och hur säkerheten kring dem brast, då angreps hon med namn och blev smutskastad – av en minister. Detta trots att hon arbetar för en stor tidning med ansvarig utgivare, och inte fattar några egna publiceringsbeslut.
Ett liknande mönster drabbade Expressens Inas Hamdan efter hennes granskning av Vänsterpartiets kopplingar till extremism. På plattformen X meddelade nyligen partiledaren Nooshi Dadgostars sambo att Hamdan ”är ingen journalist… utan en politisk kampanjmakare av värsta sorten”.
Även klimatjournalisten Erika Bjerström har vittnat om systematiska trakasserier i spåren av sin rapportering i SVT.
Vi lever i en tid som tycks ta fram det sämsta i människor. Och det värsta är att dessa mobbningsmetoder härstammar från politiska kulturer som våra partier egentligen inte vill bli förknippade med.
Det är en månad kvar till valet. Det finns inget som säger att Sverige måste imitera Trumps USA. Det krävs en kollektiv ansträngning från samtliga partiledare att avstå från frestelsen att förorena offentligheten för kortsiktig vinning – och att inte lyfta fram personer som missbrukar sociala medier.
Läs mer av Peter Wolodarski här.