Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Pop
Olivia Rodrigo
”You seem pretty sad for a girl so in love”
(Geffen records)
På ”Drop dead”, öppningslåten på Olivia Rodrigos nya album, är allt helt perfekt. Det som avhandlas är en idévärldens kärlekshistoria om total öppenhet, att få vara ny och låta vad som helst hända. Men här och var skiftar något, små järtecken som de klagande stråkarna, synthen som pulserar likt en tilltagande huvudvärk, och djupt oroväckande rader som ”pisces and a gemini / but I think we might go really nice together”.
Den 23-åriga kaliforniern och före detta Disneystjärnan fick sitt genombrott med ”Sour”, som följdes upp med den lika framgångsrika ”Guts”. Hits som ”Good 4 u” och ”Deja vu” stod för något nytt, en utsökt pop-punk som kändes uppriktig och spännande, kanske särskilt för en generation som bara nästan minns Avril Lavignes storhetstid.
Med ”You seem pretty sad for a girl so in love” både försvarar Olivia Rodrigo sin position och visar upp nya sidor: hon och producenten Dan Nigro har övergett de tydligaste punkinfluenserna till förmån för mer new wave-svallande arrangemang. Samtidigt är Rodrigos karaktäristiska, mjuka singer-songwriter-stil intakt, liksom hennes viskande pratsång som ofta ligger staplad i minst två lager. Som i ”The cure”, till exempel, som sörjer insikten om att kärleken trots allt inte verkar lösa alla problem. Eller i ”Stupid song”, där hon lyckas förmedla känslan av att vara mer kär än någon någonsin varit, och sedan, typ i förbifarten, delar med sig av sin gudsbild:
”Walking through the park with my head high / Past all the college girls and the drunk guys / And if there is a god, he’s the bond that’s between us two”.
Olivia Rodrigo är en självutnämnd fangirl och hennes kärlek för, eller idolisering av, alla tiders rockmusik märks genomgående. Den melankoliska Robert Smith-duetten ”What’s wrong with me” hade kunnat vara en av hans egna låtar, likaså ”Maggots for brains”. Rodrigo lånar friskt – ”Begged” påminner om Fleetwood Macs ”Landslide” och riffet i ”The cure” är slående likt Foo Fighters akustiska ”Everlong” – men hon lyckas ändå få till något alldeles eget. Bara undantagsvis gränsar det till åttiotalspastisch, till exempel här och var i ”Expectations”.
När den ljuva, men mest bittra, finalen ”Cigarette smoke” kommer har Rodrigo med hjärtskärande exakthet ritat upp ett slags kronologi över en kärleksrelations uppgång och fall. Bland de många höjdpunkterna märks ”Maggots for brains” och ”U + me = <3”, men albumet intas bäst i ett svep.
Bästa spår: ”Drop dead”, ”U + me = <3”, ”Maggots for brains”.
Läs fler skivrecensioner och alla texter om musik