Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det tog ungefär tio minuter innan det började ropas på högre makter i tv-soffan i natt. Först i indignation över den uteblivna varningen när Gyökeres vältes över ända. Sedan i ångest över felpassningen som gav Mbappé hans första friläge och lättnad sedan offsideavblåsningen kommit. Namnet på den Gud som annars mest är aktuell vid juletid och skolavslutningar skreks ut första gången i samband med Frankrikes första eller andra stolpskott och användes sedan flitigt. Hur mirakulös Jacob Widell Zetterströms insats i mål än var i går förstod vi att det behövdes något slags intervention för att detta skulle gå vägen. Den fick gärna kallas gudomlig.
Så är det väl: fotbolls-VM har en tendens att väcka den religiösa känslan till liv även i detta annars så sekulariserade land.
Är det nån som minns Örjan Persson? Snabb ytter i Örgryte och landslaget på sextiotalet och det tidiga sjuttiotalet, en av de första svenskar som blev proffs i Skottland. Han blev där aktuell för Glasgowklubben Rangers, känd för sin religiöst laddade rivalitet med lokalrivalen Celtic, en konflikt som på den tiden fick särskild näring av inbördeskriget i det närbelägna Nordirland. Persson tillfrågades alltså, precis som alla som var tilltänkta för Rangers, om han var katolik eller protestant. Han svarade att han inte hade en aning.
Ja, den svenska fotbollen har sedan länge avspeglat ett grundligt avkristnat samhälle. Härav den yrvakna förvirringen (och de väldigt långtgående slutsatser som drogs på ledarsidor och i kulturkrönikor) av muslimen Yasin Ayaris målfirande mot Tunisien häromveckan. Härav den lite konsternerade reaktionen i journalistkåren när Anthony Elanga tillfrågades om sina favoritpassager i Bibeln på presskonferensen inför Japanmatchen och då hänvisade till såväl ”John” som ”Corinthians”. Språkförbistring, som det heter i den där boken. Man erinrade sig när Peter Ijeh, nigeriansk lagkompis med Anthonys pappa Joseph i Malmö FF vid 2000-talets början, visade upp ett citat från ”The Book of Acts” (Apostlagärningarna) på undertröjan som ett led av hans personliga målfirande. Bibelreferensen återgavs i Sydsvenska Dagbladet som ”Akts bok”. Den svenska presskåren i Dallas reagerade med samma lite häpna nyfikenhet inför Elangas bibelcitat, som om det verkligen varit den där scenen ur ”Akts bok” där apostlarna börjar tala i tungor på torget i Aten och den förvånade publiken misstänker dem för att vara berusade.
Vi måste nog vänja oss. Det är inte helt sensationellt att det går rykten om Bibelgrupper i det svenska landslaget nuförtiden. Religionen är trots allt en del av en globaliserad värld där det icke längre är jude eller grek och där det i vår herres hus finns många boningar. Vill man bli påmind om den saken är fotbolls-VM ett utmärkt tillfälle, med allt det religiösa symbolspråk som sedan länge är en inarbetad del av turneringens ikonografi: de inbytta spelarnas korstecken, händerna som höjs mot himlen efter det avgörande målet eller den alltför uppenbara försyndelsen mot motståndarens stjärnforward. Kanske har det – som Simon Kuper påpekar i ”World cup fever” (Profile books), sin senaste bok om fotbolls-VM – att göra med att nästan bara katolska länder, samt det halvkatolska Tyskland, någonsin vunnit VM. Faktiskt är Henrik VIII:s anglikaner 1966 det enda exemplet på att reformationen haft den minsta välgörande inverkan just vad framgång i fotbolls-VM beträffar. De kommande veckorna får utvisa om det muslimska Marocko eller rentav det ärligt sekulariserade Kanada kan rubba denna skenbart så gudomliga ordning.
Och vad oss själva beträffar får vi väl bara konstatera att vi får vara tacksamma för alla förböner vi kan få. Det blev ju ingen gudomlig intervention på tisdagsnatten. Fåren skildes från getterna, agnarna från vetet, vi slungades ut i det yttre mörkret och tyckte oss höra en sträng röst ljuda i våra öron: ”Gån bort ifrån mig, I förbannade.” Men religionen kan också vara en vän i förödelsens stund, en hjälp till tröst för det fotbollslag som vandrat genom dödsskuggans dal, till jämnmod inför det obevekliga öde som Kylian Mbappé utgör. Och ett hopp om en annan dag som skall komma när de sista skola bliva de första.
Läs mer
Fler texter av Jesper Högström, till exempel: Sluta med de pubertala hyllningarna av Messi
Allt om årets fotbolls-VM