För tio år sedan trädde nya EU-bestämmelser i kraft och miljöanalytikern Caroline Raymond, vid Stockholms universitet, började ta prover av Östersjöns botten. Hon gör det på uppdrag av flera länsstyrelser samt Havs- och vattenmyndigheten.
– Sverige har en extremt lång kuststräcka i jämförelse med många andra länder. Kuststräckan är uppdelad i omkring 650 kustvattenförekomster. De ska mätas, säger Caroline Raymond.
Allt behöver inte mätas, men urvalet ska vara representativt och riskbaserat, enligt EU:s direktiv.
I takt med att säkerhetsläget förvärrats i Östersjöområdet har mätningen blivit svårare. I våras ansökte Stockholms universitet om att få ta prover på tio platser i Stockholms skärgård. Försvarsmakten sade ja till fem, nej till lika många.
– Vi har en tydlig intressekonflikt, konstaterar Caroline Raymond.
Går det att ta prover på andra ställen och ändå få ett relevant resultat?
– Ja, det går, men vi förlorar tidsserierna.
Hon förklarar att främsta syftet med övervakningen är att mäta på samma plats för att kunna följa utvecklingen. Då får forskarna svar på om förändringar är miljörelaterade eller beror på något annat.
– Vi kan ha en dialog med försvaret för att få veta var vi kan ta prover och var vi inte kan göra det. Problemet är att försvaret säger att det kan förändras; bara för att man säger ja ett år behöver det inte betyda att vi får ja följande år.
Marko Petkovic, operationschef vid marinen, framhåller att sjömätning generellt är förbjudet, men att enskilda undantag kan ges av regeringen eller Försvarsmakten om det inte antas skada totalförsvaret.
– Varje ansökan prövas utifrån sina egna aktuella omständigheter och vi som försvarsmakt måste hela tiden ta hänsyn till omvärldsläget, säger han.
Det är också förklaringen till att försvaret inte kan ange nya platser där mätningar återkommande skulle kunna göras, enligt honom.
I en inlaga till regeringen motiverar Försvarsmakten sitt beslut med att sjögeografisk information i vissa områden direkt påverkar möjligheten ”att bedriva verksamhet och försvara landet, på såväl kort som lång sikt”.
Man understryker att ”det är av betydelse för Sveriges försvarsförmåga att Sverige ensamt har tillgång till djupdata och övrig information om bottengeografin inom det aktuella området”. Utöver djupdata handlar det också om till exempel ”anläggningar, kablar och andra konstgjorda företeelser”.
Enligt Marko Petkovic är det är ytterst sällan som ärenden om sjömätningar går så långt att regeringen behöver pröva dem.
– Vi försöker anpassa oss både efter omvärldsläget och efter den entitet som vill utföra sjömätningar. Då får vi hitta områden, platser, tider eller geografiska förutsättningar som kan tillmötesgå både våra intressen, säger han.
Caroline Raymond berättar att Stockholms universitet från sitt håll försöker gå försvaret till mötes genom att inte ange exakta positioner där proverna tas eller exakta vattendjup.
– Det viktigaste är att vi kan samla in uppgifterna, bearbeta dem, ta reda på den ekologiska statusen och kunna skicka informationen vidare till EU-nivån.
Hur gör andra länder runt Östersjön?
– I Estland har man släppt allt fritt. Där anser man att Ryssland, som är det största hotet, redan har koll på allting. Men det skulle vara intressant att veta hur Finland resonerar kring detta, säger Caroline Raymond.
Det är oklart när regeringen ska ta ställning till universitetets överklagande.
Fakta.Miljöövervakning
Sverige har en lång kuststräcka jämfört med andra EU-länder. Där ska representativa och riskbaserade mätningar genomföras, enligt två olika EU-direktiv (ramdirektivet för vatten samt havsmiljödirektivet).
Genomför ett EU-land inte dessa mätningar kan ärendet till slut hamna i EU-domstolen, där ett land riskerar böter.
Även Umeå universitet har ansökt om att göra mätningar, varav ungefär hälften har fått klartecken av Försvarsmakten och hälften har nekats.
Läs mer:
Här är nya fregattens styrkor – och akilleshäl
”Dubbelt så dödlig” – så ska Sveriges armé bli starkare