Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Victoria Bergsman
”Soltimmar”
Norstedts, 211 sidor
Drömmar i böcker? Victoria Bergsman ger inte mycket för dem: ”När en författare väljer att dra till med en plötslig drömsekvens känns det som att personen fuskar till sig några sidor.”
I hennes självbiografiska debutbok ”Soltimmar” behövs inget fusk. Verkligheten är tillräckligt rå och innehållsrik. Med ögonblicksbilder delar Bergsman, tidigare sångerska i The Concretes, med sig av episoder från sitt liv. Det är en typ av nedstick som funkar mycket bra och aldrig framstår som slumpartade. Snarare finns en uppenbart dramaturgisk skicklighet i att väva samman hoppen i tid och rum till en enhetlig läsning.
En artists historia brukar sällan ha brist på stoff. Snarare kan det fallera i själva berättandet. Inte hos Victoria Bergsman. Med lätt penna och ett textnära presens skildrar hon en otrygg barndom som övergår i en fladdrig, kringflackande ungdomstid, präglad av droger och psykisk ohälsa, men också kärleken till musiken. ”Så länge jag kan minnas har jag haft mörka tankar” skriver Bergsman med smärtsam enkelhet, och drar trådar från uppväxtens 80-tal till familjeliv fyrtio år senare.
Det är måhända lätt att skriva om lidande. Men att få läsaren att känna det genom sidorna, med en skoningslös och rättfram ärlighet, är betydligt svårare.
Bergsman väjer inte för något. Pappans alkoholism och tafsande fyllekompisar, mammans oberäknelighet och våldsamma pojkvänner. En i förtid avslutad gymnasietid eftersom den nya matteläraren är samma man som tjatade till sig sex, därefter blev hårdhänt och gav henne klamydia. Erfarenheterna från tvångsvården där Bergsman gömmer hårnålar för att rispa armarna. Våldtäkt, överdos. Formen gör det hela än mer brutalt och obarmhärtigt.
Hon sjunger på Peter Bjorn & Johns hitlåt ”Young folks” och står framför kameran när New Order behöver en musikvideo till ”Temptation”
Samtidigt står Concretes-sångerskan mitt i musikhistorien. Hon sjunger på Peter Bjorn & Johns hitlåt ”Young folks” och står framför kameran när New Order behöver en musikvideo till ”Temptation”. Hon träffar Beyoncés pappa utanför Conan O’Briens tv-studio och tar oss med till de skälvande majdagarna när Håkan Hellström slår igenom. För den intresserade är det givetvis fascinerande att läsa om.
Berättandet tappar lite fart när Bergsman ägnar sig åt för luddiga självbetraktelser – lita på händelserna som återges! – men också när hon väver in den egna skrivprocessen. Och jag är inte helt övertygad om greppet att tala om de så kallade ”trollen”. I en så hyperrealistisk skildring stör det snarare än tillför något.
De smärre invändningarna till trots: ”Soltimmar” är en lyckad debut, som i genren musikers självbiografier har potential att bli en modern, svensk klassiker.
Läs fler texter av Gabriel Zetterström och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur













